söndag 10 november 2013

Minnen av träd och berg..


I saw old Autumn in the misty morn
stand shadowless like silence, listening to silence..

Stormen har anlänt. Den ylar i templet och viner genom de salar som är mitt undermedvetna. En underbar känsla av naturens vansinniga makt bryter sakta sönder de väggar som separerat mig från det förbjudna, från det som tidigare varit anatema. Månen kallar på sina tjänare dessa dunkla dagar i November, det okända viskar i varje vind som sakta flyttar de tunga molnen över himmelens dunkla valv.

Att vandra i dessa kyliga nätter är att känna sann eufori.. Det finns något definitivt i den frost som sakta kryper in för att sluka landskapet i rimfrostens vackra väv. Har dessa ögon inte redan sett all den skönhet som döljer sig i dimma och dis, har den inte redan vandrat genom detta föränderliga landskap så många år tidigare och sett hur modern sakta somnar in i väntan på den vinter som komma skall.. All denna död, all denna tystnad.. Att få vandra, att få se allt detta är en gåva vars innebörd den inte spekulerat i fram tills nu. Någonting säger mig att vi dödliga aldrig kommer att förstå, döden måste infinna sig innan insikten kommer om detta livs bräcklighet, om detta livs eviga kamp emot ett universum som trots allt inte borde gett oss liv.

Tystnaden har alltid vart fruktansvärd i mitt liv, tystnaden har vart så otroligt sällsynt. Men dessa månader, när snön slutligen faller och det drömmande tillstånds som den befunnit sig i fladdrar undan likt aska från en öppen eld, först då inser den hur rösterna alltid kommer att finnas där. Från mitt livs början tills dess att den drar sitt sista andetag i detta kadaver till människa kommer de bortom följa mig, från Oneiros till det okändas käftar.. Dömd är drömmaren att bli kallad när tiden väl är inne. Dagar som dessa välkomnar den det. Nätter som dessa känns min uppgift så mycket klarare. 

Stillhet och tystnad, när skall dessa ting få upplevas.. 
Tomhetens väsande, vi vandrar samman i detta skal.. 
Må det klä oss väl..

söndag 27 oktober 2013

Samhain..


With every deed you are sowing a seed,
though the harvest you may not see.


Oktober.. En mörk månad driver sakta mot sitt slut. Snart har ett år åter passerat och mina tankar svävar återigen inombords. Ett år till av resor i Oneiros dimmiga landskap, ett år av kontemplation och förändring, ett år i det okändas tjänst.. Mina drömmar har slagit rot och den vrede som kommer och går slumrar nu passivt inombords. Att vandra i detta skal kan tidvis vara en genuin plåga, skinnet skaver och min kropp känns enbart fel trots att dess fysik är en flammande stjärna. Borde inte ha något att klaga på, men detta skal är ett tempel, ett kärl i vars djup ett djur sitter instängt.

Mörkret faller. Förbereder i stillhet denna årets sista rit. Den storm som byggts upp under ytan växer sig allt starkare med månens gång. Snart är den åter en skära på himmelen och dess sång kommer åter ljuda genom hela mitt väsen. Det är svårt att beskriva den känsla som rusar genom alla mina sinnen dessa mörka tider på året. Glädje över den styrka som givits, sorg över allt den förlorat, tacksamhet till det som vakar.. Det kommer bli en lugn afton, en samling av tankar och drömmar till doften av te och rökelse.

En sfär av underliga tider. En gyllene framtid nalkas och har sällan haft så mycket underbart i livet som nu. Den hornkröntes måne drar allt närmare och vid Samhain är dess skära en tunn reva i en mörk himmel, en magisk tid, ett järtecken i en värld där magin sakta ersatts av teknologin.. Det bådar gott för framtiden, förändringens tid är nu och med det okändas försyn kanske det ljus som ger mig styrka kan spridas över min flock.


En storm ylar i fjärran, hör dess våldsamma sång allt oftare.. Det kommer en tid när allt det som var och allt det som är åter kastas in i förändringens malström. Kanske kan det som formas denna gång bli starkare, mer beständigt, men trots allt är det entropin i universum som är den enda konstanten. Det kaos som den nu så innerligt söker är en av de få saker som ger mig hopp om framtiden. Utan förändring skulle den leva med allt det som var som en tung börda, ett ok som skulle bli för mycket även för denna bergsprugna själ. Samhain drar närmare, ikväll firar stadsskallarna sin egen version, vi som väntar och vet drömmer vidare i nattens timmar.. Drömmar är trots allt det största vi har..

måndag 23 september 2013

Mabon..


Summer is fled an the moon glows bright, the trickster dance wild in the autumn night..

Mörkret kryper allt närmare och med de långa nätternas återkomst somnar livet långsamt in i den vackra naturen. Mabon gör sig påmind och mina tankar fylls utav det vildas röster. Nyåret drar allt närmare med löften om den återfödelse som kallar och den hornkröntes makt växer i vinterns skugga. Vad som väntar på andra sidan vinterns slöja återstår att se men med kylan kommer den styrka som saknats så länge. 

Det okända svävar bortom mina sinnen just nu och mina drömmar invaderas av mina pälsklädda vänners viskande stämmor. Någonting viktigt försöker berättas men det når inte fram genom det vansinne som manifesterar sig i Oneiros. Tiden får utvisa vad som döljer sig i framtidens slöjor, det okända bär många svar men skapar alltid fler frågor..

En vecka av drömmar och tankeställare väntar. Vandrar allt mer inombords och söker mina demoners vilja. Inte lätt att organisera de vilda makterna men utan dess närhet vore den död.. Vad skulle den göra om rösternas råd skulle tystna, vad skulle den göra om drömmen tynade.. Drömmen är bränslet för denna strandsatta själ..


tisdag 10 september 2013

Under den flammande himmelen..

The snake which cannot cast its skin has to die.
As well the minds which are prevented from changing their opinions;
they cease to be mind.

Drömmar om en underlig bortomvärldslig dal hemsöker mig. Efter förra veckans temporära vansinne är mina sinnen fyllda med intryck och tankar. Det finns en plats för mig i det okända, det finns en dal som väntar på mig efter min kropps fall. Men denna plats med sina underliga innevånare och praktfulla grönska bär även på en mörk hemlighet.. Längs dalgångens väggar finns det grottor i vars djup det bor vidunder från det vilda som hungrar. En passande liknelse denna dröm då mitt yttre till ytan ser lugnt ut men bakom ögon gröna döljer sig det monster som ständigt lurar under ytan likt en krokodil redo att slå till..

En lång semester har nu nått sitt slut och nu fortsätter det vardagliga vansinnet. Sommaren går allt mer mot sin grav och höstens karga vackra väder börjar skymtas i horisonten. Skörden skall snart drivas in och det vilda växer sig starkare för var natt som går. Mina resor i det okända för mig åter till den mörka kittel i vars djup mitt väsen en gång härdades. Det mörka kallar mig åter och det slumrande odjuret inom börjar åter vrida sig i sömnen. Nedåt, djupare ner i vansinnet, längre bort från den falska livlösa världen som fängslar mig. Min värld är en bur, ett gyllene galler som fjättrar ett väsen som aldrig riktigt existerat. Sångerna från bortom fyller mina drömmar, melodierna dansar i mitt inre och driver mina sinnen till gränsen..

Var finns du, askans bittra hona..
Var finns du, lilla grå..

måndag 22 juli 2013

Utan skepnad, utan skugga..


The strength of faith never falthers..

En lång helg är till ända och en tung trötthet har börjat slingra sig kring mina sargade sinnen. Det är underligt hur dessa ljusa varma tider stundom kan verka så främmande, så skrämmande.. Trots att mina drömmar lett mig genom de mest lugnande av gröna skogar har mina sinnen ändå tyngts av något, av ett outsägligt ting som ständigt förföljer mig genom Oneiros labyrintina stigar. Vreden är här för att stanna tycks det mig trots att dess klor gjort allt mindre skada på sista tiden. Är lycklig. Min själ är starkare och vildare än någonsin och mitt inte har nästan slukats av den aspekt som alltid vart mitt kall, min väg. Det vilda kallar mig, det flammar likt en eld i horisonten och driver mig mot nya upplevelser som lämnar min sömn störd och otillräcklig. Har nästan fastnat i det okända och det enda den känner är magi..

En god vän frågade mig nyligen hur den kunde hantera så många relationer samtidigt. Hon hade svårt nog att hantera en men redan där visste den var skillnaden låg. För vissa tycks relationer vara som ett arbete en måste utföra, en rad med olika uppgifter som måste utföras för att det skall räknas som "lyckat". Min värld är numera helt annorlunda, så främmande att den numera betraktar mitt gamla liv och mina gamla idéer som artefakter på en kuriosakabinett. Kanske kan den vända någon mer innan den dör, kanske inte. Tid får utläsa vad som komma skall, allt som den vet är att så mycket vackra känslor den bär på nu har den aldrig tidigare upplevt..

Vindarna ylar utanför fönstret och natten faller åter inför mina sinnen. Det är dags att lämna detta skal och vandra, att se den andra sidans magi skölja över mina sinnen. Vandra min vålnad och hitta den frid du så länge sökt..

torsdag 27 juni 2013

En värld av glas..


What once was will never be the same, only the nature prevail, when the forest calls..

Sommaren är här med sin skönhet och vilda verklighet. Den slår till likt en vind av förändring och genom solens prisma har den betraktat landskapets förändring, hur blommor slagit ut, hur de små väsen nyss sprungna tar sina första stapplande steg och hur sfärerna fylls med återfödelsens sång. De ögon som välsignats med det okändas kraft blickar ut på den kavalkad av färger och former som hör sommaren till, men ändå bär den en tyngd inom..

Ett samtal med en god vän och mentor rörde verkligen runt i den bubblande kittel inom som bär mina tankar. Vissa bördor i detta liv kan onekligen bli tunga när en vägrar släppa taget och trots all den kärlek den bär på är den bara ett kärl, ett skal och för att finna den tid och ro som krävs för att existera måste offer ske.. Men hur tar en steget fullt ut och lämnar något bakom som trots allt återbördat en till ljuset efter år i skugga, hur finner en styrka när odjuret tynar.

Trots all den kyla som sköljt över mig de senaste veckorna är det inte nog. Mina huvuden tjattrar i mun på varandra och det är svårt att finna ro i denna bistra verklighet. Det är när flykter som dessa uppenbarar sig som den verkligen förstår hur förlorad den är. En multitud av viljor och känslor som stormar inom kring försök att ena sig utåt. Men splittringen består. Maktkampen fortgår. Det okända ser på.

Ta inget för givet, det är en regel den alltid försökt följa i allt ända sedan Hon försvann ur mitt liv. Ena stunden delade vi världen och nästa stod den ensam kvar.. Efter den punkten i mitt liv blev allt värre, det har gått över ett decenium och ännu brinner minnet så starkt.. Flocken blev min trygga hamn och är det fram tills denna dag, var uppbrott kastar ut en redan bräcklig själ på en stundtals livsfarlig resa både bortom och inom.. 

Så hur tar sig den döende vidare från denna stund, från denna plats..

Ibland känns allt så självklart och vackert, livet såg ut att gå riktigt bra ett tag där förra hösten men allt kommer till en punkt när uppbrottet är ett faktum. Kan inte ha det så här, det går emot allt det som den står för.. 

Vi vandrade länge vid varandras sida denna natt, hon och kråkan. Varje ord var en välsignelse och varje gång hon skrattade till ekade hennes porlande skratt djupt i mitt flammande väsen. Vi vandrade i vetskapen om att natten var vår och att inget kunde rubba vår kärlek, inget.. Med döden slets våra väsen åt skilda vägar, men än idag ekar hennes varma skratt inom likt en sköld mot det onda, än idag hemsöker hon mina drömmar med sin överväldigande uppenbarelse. Hon talar till mig, gett mig råd och sveper den kalla slöjan över mina sinnen, den är bara ett monster och än idag håller hon dess koppel i sina klor. Men det är dags att slita sig från det förlorade och se till världen som den är nu, ren och mäktig, stark och klar, magisk och underbar.. Min styrka är knutet till det okända och mitt liv är så mycket större än minnen av det som en gång var. Förändring.. Det är dags att vandra mot nya ljusare skogar..

tisdag 11 juni 2013

Det flammande giftets kalk..


Darker dreams, purer truths..

När odjuret kliver åt sidan träder kylan fram.. Inte på många år har den så svepts med i den köld som krälar fram i mitt inre. En själslig storm av frost täcker mitt inre och det som vaknat till liv av flera år av styrka slumrar åter in i väntan på den eviga sommaren som aldrig tycks anlända..

Drömmarna börjar söka sig till mitt väsens dåtid, en underlig samling av sagor som knappast bidrar till något annat än ytterligare förvirring. Väsen uppenbarar sig med agenda att sakta söndra denna varelse, varelser vars vilja tär på de väggar som håller vansinnet borta. Mina vandringar för mig bortom trädgårdens gränser och tvingar mig att bevittna framtidens val, ett vägskäl den önskar aldrig uppenbarats.. 

Det sista av min mänskliga sida ligger på offeraltaret. Om den tar steget fullt ut kommer den sista dolken pressas i mitt kött och driva mig till odjurets klor. Vad är den värd, människan som klamrar sig fast så desperat, hur lätt är den att offra, mänskligheten som alltid vart mer ett hinder än något annat. Frågan har vandrat vid min sida i de djupaste av mörka avgrunder för svaret är att den inte vet, svaret är dolt i ett inre som ständigt omgärdas av stormens raseri..

Livet tycks ständigt bära på nya utmaningar, men det är genom alla dessa prövningar som vi blir starka. Har aldrig fruktat förändringen i livet, har aldrig backat från det vansinne som slungats mot mig.. Tvärtom har den vadat in i galenskapen med vingarna höjda i hopp om att få se vad som döljer sig bortom nästa skugga och nu väntar mycket riktigt en period bortom vansinne och sorg. Allt kommer bli ett med det väsen av midvinter som vandrar inom. Allt ska bli is..

Mina drömmar tycks åter slitas sönder av olikheten i väsens vilja, men anpassningen till det kommer för evigt förändra synen på mig själv. Har inte skapat denna verklighet, men att leva i den tar sin tull på den flammande själens vilja ..

Burn it away..


måndag 10 juni 2013

Den svarta himmelen..


We are wandering doomed and dreaming, where this path leads no one knows, the signs like water streaming, a change in nature shows.

Den hornkrönte vandrar i min skugga denna gryende sommar. Det är en underlig känsla som flödar genom ett väsen på jakt genom maskinen. Vild styrka, flöden av pulserande intryck, var väsens avtryck som blottläggs i maskinens väv, en dans över asfaltens livlösa yta. Varelser som slingrar sig tätt i den fallande solens glöd ensamma under det universum som skapat dess liv och drömmar. Vi är vilda och vi är fria, inga gränser kallar vi våra och inga kedjor kan binda oss. Det är en vacker värld som vilar under de eviga stjärnorna men det är en värld under belägring..

Hela detta väsen är en bricka i det stora spelet, en bricka i den hornkröntes klor. Att vandra i dess skugga är att se världen för vad den verkligen är, ett vilt grönt vansinne av lövklädda träd och det kaotiska livet som är dess själ och väsen. Vad skulle den inte ge för att förlora sig i detta mäktiga tings odödliga själ, vad skulle inte offras för en plats i dess tempel av rötter och grenar, det otämjdas boning. Men ännu ylar inte vargar i bergen, än väser inte ormarna sin sång om strid.. 

Att se livet åter ta tillbaka den fördömda staden är ren och skär magi, att vandra genom löv och blommande ängar skänker en enorm styrka till detta vissnande kadaver. Friheten har verkligen kostat mig men när det kommer till vägs ände har allt vart värt varje droppe blod som spillts. Fantastiska individer har vandrat in och ut ur den dimma som omgärdat mig men nu när den står här naken i sin vansinniga skepnad finns det inte längre några tvivel.. Likt hydran är den en månghövdad varelse med mer vilja, hat och förälskelse än vad ett ensamt väsen haft möjlighet att uppbringa. Men vägen framför mig är fortfarande höljd i dunkel, ännu pågår kampen mot maskinen och dess orubbliga slavar. Steg för steg pressar den sig fram genom det motstånd som uppbringas med ett flammande väsen och all den ilska ett odjur kan bära..

Kärleken är värd att kämpa för och min ilska är vad som gör den möjlig. Mer än en gång har den fått underliga blickar av de förlorade som vandrar med sina känslor i koppel och mer än en natt har drömmar om vild styrka smulats av stagnation och traditionens makt..

Nu står den här i ljuset av en ny dag och blickar mot den okända horisonten. En värld på kanten till det fantastiska skymtar till bortom den mörka fasaden och med den löftet om en vacker framtid för oss som kämpar. Det Okända vakar över de som följer dess väg, och under de ändlösa stjärnorna är vi alla små irrbloss på evigt mörka vatten..

söndag 26 maj 2013

Mina resor i Oneiros XVIIII..

Beware the gaze of the souls long lost.. Only dead things roam these ancient halls..

En vindlande gång av plåtklädda väggar sträcker sig in i dunklet framför mig. Underliga mönster är sprayade här och där likt en infernalisk grafitti bland rör och elledningar löpandes likt groteska artärer på någon slumrande mekanisk best. Mörkret i tunneln är kompakt och avbryts bara av några enstaka lysrör som kastar ett sjukt gult ljus över hela atmosfären. Långt bort från Oneiros lummiga trädgårdar har den hamnat. Detta är Maskinens hjärta och mitt väsens fasa inkarnerat. Svag är den hornkrönte i dessa mekaniska hallar och den tomhet som fyller min själ berättar volymer om min egen utsatthet. De vars vilja är knuten till den kalla maskinen söker, de vars kroppar kedjats till en vilja lika uråldrig och grym som människan jagar. Deras tunga steg hörs i gångarna bakom mig, en kakofoni av väsande hydraulik och elektriska pulser i en annars så stilla värld. Mina trötta ögon söker en utväg ur labyrintens mörker, mina leder värker av en flykt som känns tidlös och evig i sin mekaniska impuls. Framför dyker det upp en vakt från ingenstans. En ansiktslös krigare förlorad i en väv av augmenterade leder och cybernetiska implantat. Dess ögonlösa ansikte vrider sig långsamt mot mig i ett surrande av elektronik, en våg av hat sköljer över mig och mina händer som manifesterat sig likt slingrande rötter skjuter ut likt en klunga av spjut. Smärta hugger till temporärt när mina leder knäcks mot en kropp stärkt i pansar och plast. Hela min kropp detonerar i en våg av uråldrig vrede.. 

Kroppen som ligger framför mig är hon.. Blod och hydraulisk olja ligger likt en pöl av svart vatten under den fallna kroppen vars mekaniska leder fortfarande hoppar till i elektriska spasmer. Mina leder av trä läker under mina andetag och smälter långsamt samman igen. Den hornkröntes sigill flammar längs med mina armar i en våg av förtvivlan. Hon ligger där med tomma ögon stirrande mot en odefinierad punkt i fjärran, en själ som en gång rusade vid min sida, en själ som försvann i vansinnet som vaknade.. Ljuden av de som jagar tycks närmare. Mina ben rusar återigen genom det kalla landskapet, det sista den ser är månen som kastar sin kalla skugga över maskinens hjärta..

Vattnet slår mot hamnens sida, smutsiga vågor som sakta nöter ner rostiga balkar och ruttnande skepp med ett ändlöst tålamod. I små skjul och gamla lager sitter ansiktslösa vid sina eldar och nynnar på sina egendomliga hymner till den okända makt som råder över deras liv. De flesta är klädda i trasor och vad helst de kunnat hitta i den förfallna hamnens vrår och skrymslen. På bordet framför mig står en sprucken kruka med det vissna skelettet av en pelargon vajandes i den stilla vinden. Två glas är framdukade och fyllda med en gröngul fränt stinkande sörja. En kort varelse som mest kan beskrivas som en förvrängd ödla sitter på andra sida bordet och ler ett brett onaturligt leende åt mig. "Är vi överens?" väser den med en röst som mest liknar ljudet av krossat glas. Min hand sträcker sig mot det smutsiga glaset och för det mot mina läppar. En söt men brännande smak av artificiell frukt fyller mina sinnen och den nickar. "Bra.. Bra.." säger den och skrattar till. Den lilla ödlan vänder sig om och plockar fram en avlång låda i simpelt ruttet trä som placeras på bordet mellan oss. "Ett bra pris för sådan gammal artefakt. Ett bra pris för den som följer den behornade av tystnad.." säger den lilla och lutar sig tillbaka. Den monotona hymnen som tills nu befunnit sig som en dov underton i bakgrunden ändrar form och följs upp av en klagande sång vars dysterhet känns passande i det gråmulna området. Mina händer sträcker sig mot en väska som vilat vid mina fötter, med ett kast hamnar den på bordet bredvid lådan som nu börjat glöda svagt. Den lilla ödlan börjar gnugga händerna och skrattar till förtjust vid anblicken av den tunga ryggsäcken i grönt läder. Med ett svep sköljer vi bägge ner det sista av den fräna brygden. Mina händer sluter sig om lådans lock och med en långsam rörelse skjuter vi det åt sidan. I det relativa dunklet under månens sken gnistrar det till av metall. En vackert ornamenterad skramasax vilar på ett trasigt stycke grönt tyg. Min hand sluter sig runt skaftet av ren reflex, klingan sjunger när den dansar genom luften framför mig. Ödlan tittar roat på mig och sträcker in sin hand i väskans inre, "En mycket god affär i sanning!" säger den och inspekterar ett hjärta inkapslat i en behållare av kristall..


Bortom lyktans sken..

Summer is buried there, centuries deep;
A crypt of years where seasons sleep.


Länge har den vandrat nu längs med den hornkröntes stigar och många är de offer som den här gamla fågeln uträttat i dess namn. För var vandring har mina sinnen utvecklats och nu idag snart 15 år sedan den slöt pakten med det okända börjar denna en gång så enkla larv utvecklas till någonting bortom min egna basala natur. Men det finns alltid bekymmer kantade längs med denna dunkla stig, många är de tvivel som kantat mina beslut och mer än en gång har den stirrat in i det förflutna och kontemplerat möjligheten att den kanske fattat ett förhastat beslut. Men en sak är konstant, en sak är tydlig likt månens bleka sken på den mörka himmelen, trots alla dessa svåra år så ångrar den inget.. Denna stig har kantats av så mycket som långsamt mejslat ut vad den kommit att bli. Becka, Zejra, Phade och Katt har alla gjort sina avtryck på denna uråldriga varelse och lämnat efter sig ett arv som först idag börjar blomma ut till någonting bortom fantastiskt. Den här gamla kråkan kan bara hoppas att även detta väsen ständigt påverkar och förändrar andra omkring mig på både gott och ont för om vi inte ständigt bär på potentialen att förändras och möta nya intryck och utmaningar, vad är vi då? En stagnerande massa som sluter sig och enbart söker skyla sig för omvärldens intryck, ett vacuum i en underbar muterande värld..

Alla dessa tankar som nu vandrar genom mitt väsens korridorer leder mot en och samma punkt.. Någonting kommer att ske och som det ser ut nu kommer konflikten att riva upp mycket utav de emotionella grödor som kultiverats i mitt inre genom åren. Gav mig in i en strid oförberedd och nu kommer den att tvingas hugga sig genom den vägg av svårigheter som vilar hotfullt på vägen framför mig. Var steg från denna punkt är en utmaning men det var för utmaningar vi sattes till denna sfär. Tankarna vandrar och med en kopp te ångande vid sidan vaknar återigen det stilla till liv. Min vilda vackra del gör just nu allt för att upprätthålla någon slags storm i mina inre tankar, allt för att skyla det svar som tycks växa sig allt klarare för var dag som går.. Den sköra tråd som håller mig uppe just nu kommer inte att hålla för evigt och när mitt fall kommer bör mina vingar vara redo att ta fallet snarare än att plötsligt kastas in i det okända utan annat än min ilska att skydda mig. Förändringens vindar kommer att svepa bort det som vägrar följa med dess dansande färd över denna värld av galenskap..

Det är slutet på en era som sakta uppenbarar sig framför mig och på många sätt är det ett ultimatum som kommer att föranleda min färd vidare genom verkligheten. Är trött, så väldigt trött. Det finns en nästan profetisk kvalitet på mina senaste resor genom Oneiros.. Allt pekar mot ett uppbrott, mot en kamp mellan viljor som kommer sluta med ordens avbrott, vid begränsningen som lever och frodas i de fria olika viljor som kastas runt likt båtar på ett stormigt hav. Kanske kommer den att i framtiden kasta sina sinnen bakåt och kontemplera även detta beslut, kanske kommer en till resa att påbörjas in i det okändas väv i jakt på den relativa sanningen..

Vi vandrar längs med denna grönskande stig..
I våra drömmar genomlever vi smärtan av evigheterna..
Den som söker fånga mitt väsens hjärta måste först besegra demonen som vaktar dess portar..
Den hornkrönte vakar över detta vilda flammande ting..
Den ensamma vandraren kommer aldrig att vila vid sitt mål..

tisdag 21 maj 2013

Mina Resor i Oneiros XVIII..

Flames grow, flames, nothing but flames searing the flesh..

Den förlorade staden slukar mina sinnen med sina labyrintina kvarter och vansinniga arkitektur. Längs dessa regniga gator vandrar vi sökandes efter skydd undan vädrets makter. Min guide för oss tyst genom gränder och över fallfärdiga broar varsz stenar sedan länge börjat vittra och förfalla. Min blick söker sig ofrivilligt mot de tunga molnen som skyler stjärnorna denna natt. En rörelse skymtar till i den massiva dimman, något uppenbarar sig högt där ovan. En enorm val tycks simma omkring knappt synlig i molnen, dess underliga svävande rörelser och djupa klagande sång skär rakt igenom mig och sänder en våg av obehag genom min trötta kropp.. Dess sörjande rop får mig att öka takten. Vi rör oss snabbare genom maskinens gator på väg mot ett mål som den så ofta besökt förr. Vid dörren lämnar min vägvisare av mig med ett mystiskt leende. Med knarrande gångjärn glider dörren tyst upp och i dörren står min älskade, ett underligt sken kastade över dess kropp och med trevande armar sluts vi i en omfamning. Tiden förlorar sin kraft över sfären för bara ett ögonblick men för de hungrande tingen är ett ögonblick allt som krävs.

Den makabra svävande valen börjar kasta ett blekt onaturligt ljus omkring sig med varje svep den gör under molnen. Det bleka sökarljuset studsar mot den svarta staden genom tjocka moln och skapar en spöklik atmosfär i den raserade byggnad vi okupperat. Dess klagande sång påverkar mig allt mer och mina sinnen blöder. Börjar rusa mot hemmet, den del av Oneiros den hör hemma. Något förföljer mig på stapplande fötter, något vars andedräkt stinker av döda ting från bortom. Min styrka blommar till och med en vild anstormning lämnar den dert förföljande bakom. Ett ylande läte manifesterar sig i dunklet, dess klagan ansluter sig i harmoni med den sång som färdas från det flygande tinget ovan. Mina sinnen brinner och den väljer att ta en genväg genom en gränd med gula väggar fyllda med esoteriskt klotter. Rör mig snabbt med det vilda kokandes i min själ och anländer till en sal med en skäggig mager uteliggare sittande på en cementerad brits. Han är klädd i en blå jeansjacka, vitt linne och bär på en grön ryggsäck. Fortsätter min färd mot trädgården men märker att han börjar förfölja mig.. Ökar mitt tempo men den skäggige mannen närmar sig.. Mina instinkter vrålar och min flykt slutar i konfrontation när en vägg uppenbarar sig runt ett hörn.. Den nedgångna mannen måttar en spark mot mig med en onaturlig precision. Slänger upp min klo till försvar och hör hur han mumlar något om att springa med gaffel, atmosfären mörknar och hela scenen bär på en underliggande hotfull stämning. Valen sjunger stilla ovan och kastar sitt Underliga ljus i himmelen.. Allt rinner ut i tidens väv..

onsdag 15 maj 2013

Mina Resor i Oneiros XVII..

Wings of shadows and a face like the night,
welcomes me home in the eerie green light..

En röst kallar genom en skog vars dunkla väv av grenar flätas samman till en kaotisk massa av liv som slukar månens dunkla sken. Höstens mörker vilar i den svala natten och vindens stilla viskande förtäljer om den död som väntar i djupet av det vilda. Här i djupet av det vilda där endast väsen och odjur huserar ljuder hennes stämma klar. Ett rop på hjälp, ett kall efter det som hon tror kan rädda henne.. Paniken hugger till i mitt kalla hjärta likt en dolk huggen genom mitt själva väsen.. En räv springer vid min sida genom den dunkla skogen, dess ögon flammande likt stjärnors eld. Ett ylande hörs i närheten och stapplande anländer vi till kanten på ett mäktigt hav, doften av tång och okända ting som sköljts upp från djupet slår mot våra sinnen.. Resterna av en mindre båt som krossats mot ett grund flyter vid stranden, kroppar efter ansiktslösa guppar likt groteska svullnad maneter vid stranden. Månens bleka sken illuminerar denna dödens strand men havets tycks kasta ett eget djupare sken tillbaka upp mot den svarta himmelen. Du har kommit för att rädda mig.. Hennes röst skälver av återhållna känslor och hennes armar sluter sig runt min midja.

Ett torn reser sig ur en dimma som tycks vara sprungen från bortom denna sfär. Den svarta himmelen blöder mörker och barriärerna som håller sfärerna separerade flimrar med ett övernaturligt sken. Var steg känns som en evighet i denna förlorade verklighet. Ansikten svärmar likt fiskar genom den dansande dimman och en makaber melodi tycks strömma från tornets djup. En dörr av massivt trä med beslag i svart metall möter mig i tornets skugga, mossa och klängväxter krälar likt ett skinn över den uråldriga fasaden av sten. Med ett knarrande ljud slås dörren upp och en vind som doftar av stillastående vatten slår emot mina sinnen med full kraft. Dunklet på andra sidan är kompakt likt en matta av mörker som slukar allt det ljus som den döende månen kastar ner över landskapet. Med försiktiga steg vandrar den nedför kalla trappor huggna direkt ur den uråldriga klippa som tornet vilar på. De vindlande stegen vrider sig allt mer och en sång stiger ifrån djupet, en röst likt havet som kallar hem de som försvunnit slår emot mina sinnen. Världen förvrids i takt med sångens ökade potens och en tunnel uppenbarar sig i skenet av ett ensamt fyrfat. En varelse väntar i tunnelns mynning, en blek varelse med hud likt plast och kroppen fylld till brädden med svullna onaturliga organ. Med sitt tomma ansikte försöker den förmedla mig något, men inget ljud uppstår i den mäktiga sångens närhet.

Mörkret slukar mig..

Tystnaden är det enda som återstår..

tisdag 7 maj 2013

Sfärernas sång..



Beneath those layers of skin, flesh and bone,
a soul lost in a crumbling human husk..

Det finns en förlorad del av detta odjur, en varelse låst bakom en bur av kontroll med ett lås av massivt hat. Detta kluvna väsen valde att stänga in den fördömda så djupt i templets inre att vrålen aldrig igen skulle nå ytan och den inre cirkeln. Så fel det antagandet var.. Det som en gång löpte amok och kastade detta väsen i en spiral av hunger och sadism står åter i det sanktum den nästan förstörde. Det är en underlig känsla att tappa kontrollen, att se världen ur dessa primitiva ögon vars syn vibrerar av knappt återhållen vrede. På många sätt är detta vad vi så länge drömt om, en väg tillbaka till det mörker som en gång packade in oss likt en varm trygg filt.. Nu vandrar den längs en förlorad väg, en väg som är kantad av allt det som en gång var anatema för mig, känslor, längtan och åtrå..

Det regnade den natten när den vandrade hem från det okända.. Med tunga steg forcerades gatorna som med sin drömlika potential kändes lika overkliga som den sfär där odjuret fortfarande dominerar. En röst kallade på mig, försökte föra mig hem till de blommande länderna bortom månens kalla sken, en röst ropade mitt sanna namn. Det var en kväll när det monstruösa vaknade och den insåg att kampen som förts under så många år var en kamp som handlade om att förtrycka det som inte går att kedja. Det vilda som alltid existerat så starkt inombords har alltid resonerat ner till det bundna odjuret djupt under köttets fördömda murar. Nu står vi åter öga mot öga, allt det hat som en gång pulserat under ytan är åter den dräkt som klär detta väsen. Friheten att åter falla till den instinkt som nästan drev mig i fördärvet alla dessa förlorade år sedan..

Det är annorlunda nu. Så mycket starkare har symbiosen mellan väsen växt, så mycket tryggare har den blivit i vetskapen att det okända finns där i skuggorna och vakar över min färd.. En underlig resa väljer den nu att fara, mot eldfängda horisonter och det brinnande hav den måste korsa i jakten på frihet. Den är fri, men priset har varit högt.. Kanske för högt.. Tid kommer utvisa sanningen..

söndag 28 april 2013

Sinnets hav..


For the moon never beams,
without bringing me dreams..


Det börjar alltid när den är som minst förberedd.. Att färdas över dessa flammande hav på jakt efter sanningen som skall ge svaren på alla de frågor som ställts, att stirra in i det mörker som alltid manifesterar sig i djupet av det okända, att höra de viskande tingen som söker leda en genom det dolda på jakt efter nya vägar att vandra.. Ett väsen kom med varning till den igår i djupet av Oneiros ornamenterade byggnader, en varning om jakten som påbörjats på de som färdats för länge och för långt. Beväpnad med den kunskapen vandrade den snabbt mot utkanten på den förlorade staden i hopp om att finna den grönskande trädgården igen, men något håller mig utanför dess trygga grönskande murar..

Vandrandes blind och döv genom ett landskap som bara avtecknas likt konturerna av en verklighet, min drömvärld flyter in i maskinens kuggar och bildar denna formlösa gyttja som ibland sänker sig som en hinna framför mina trötta ögon. Sakta börjar fragmenten som är min själ att tära på den kropp som är dess tempel och fängelse.. Sakta börjar min styrka att luckras upp i brist på de regenererande skogarna som drömmen alltid har fört med sig. Men det verkar vara mitt öde att få vandra genom den förlorade staden då och då och bevittna de ansiktslösas kamp emot sin egen natur, att vandra likt en bödel genom ett hav utav fiender vars blotta existens är en styggelse inför det okända..

Det är en vacker värld som döljer sig inom detta tempels väggar, men det är även en vacker värld som manifesterar sig bortom mina ögons brinnande yta.. När dessa världar krockar blir det dock alltid samma sak..

tisdag 16 april 2013

Hjärtats kall..


And how she smiled and how she laughed, the maiden of the tree. She spun away and said to him, no featherbed for me. I’ll wear a gown of golden leaves, and bind my hair with grass, But you can be my forest love, and me your forest lass.


Våren står i annalkande och med den vaknar tankar och minnen till liv. Världen brinner av krafter lika flammande som det kaos ur vilket allt liv strömmar och genom främmande ögon blickar en trött själ med längtan mot den gröna horisonten. Sfären har vart ett flöde av vansinne den senaste tiden, en flod av tankar och krafter som hotar att dränka mig i känslor sprungna från djupet av mitt hjärta. Maskinen skall återigen grönska, om än för ett tag.. Maskinen kommer återigen pulsera under det okändas krafter och inte ens den betong som skyddar den stålsattas hjärta kan stoppa det vansinniga under som är livet.

Nätterna hemsöker fortfarande mig med sin iskalla klarhet, visioner av världar i brand kantas av den känslan av tomhet som alltid följer med mitt skal. Verkligheten utanför den tunna ruta som separerar mig och staden tycks flimmra i sin gråa lyster. Något inombords väser i union med ventilationens maskinella sorgesång, en känsla av upprymdhet som expanderar i ett sinne på gränsen till det okända. Mina drömmar gror i maskinens labyrintina hjärta, drömmar vars blotta närhet skänker näring till en svältfödd själ. Det är ändå inte nog.. Demonerna kräver ett mäktigt tribut, detta tempel som huserar så mycket styrka är ständigt på jakt efter mer. Det brinner likt ett virus i min kropp, viljan efter mer, längtan efter potential bortom denna veka kropp, bortom detta skal som håller mig låst. Om natten lever dessa tankar på nytt, friheten från detta patetiska kött är en välsignelse och tillsammans utgör vid en kraft bortom detta splittrade psyke. Om natten är den fri..

Det finns en dröm som återkommer till mitt liv när allt blir som tyngst, i denna dröm står den inför en skimmrande port i en grönskande trädgård i Oneiros, på andra sidan skymtar en mörkare trädgård vars pelare av obsidian är överväxta av mossor och lavar. Ett gyllene skenströmmar från en krypta vars dörr av massivt järn ligger avbruten och rostig vid dess sida, en dörr som blickar mot en dörr som leder, vart? Trädgården omkring mig mörknar tills den nästan imiterar dess dubbelgångare på andra sidan, den skimrande porten slukar allt som omger mig tills bara kryptan och det gyllene skenet finns kvar.

Av naturen har den alltid burit på tankar och funderingar runt det okända, i vissa tycks det bo ett kall att söka upp de krafter som huserar bortom denna vår sfär. Har alltid burit en känsla inombords att den är menad för mer än bara ett liv i detta köttets tempel. Mitt sinne, Kråkan, har alltid sökt frigöra sig från demonerna men det har aldrig varit meningen. Vi är ett, en symbios bunden till samma kärl, en individ skapad av många. Drömmar gror och får näring i vår övernaturliga bördiga jord, och med drömmarna växer vid samman allt mer för var år som går.. Så vart tar den ena vid och den andra slut?
Vem vet.. Men det hög tid att stöpa om detta skal till något mer än bara ett sakta sammanfallande tempel.. Det är dags att åter se med ögon bortom..

tisdag 1 januari 2013

Den Blodröda Månens Sång..

So much death inside of me
So much death inside of me
So much death inside of me
So much death inside of me

Det föll över mig denna morgon, denna första dag på den nya gregorianska kalendern.. Mitt sinne flammade upp, mina känslor piskade till nya nivåer av frenesi, ilska och primal aggression pulserade genom mina vener och den blodtörst som den spärrat in med så mycket möda låg som ett töcken över mina sinnen.. Det varade inte länge men den tiden kändes ändå som en evighet eller längre när allt man förtryckt under så lång tid passar på att få utlopp i mina sinnen, syner och visioner dansar framför både slutna och öppna ögon, demonernas väsande i en kakofoni av röster, muskler som spelar under en hud som kapslar in mitt sanna väsen. Det föll över mig i vågor och när allt drog sig tillbaka låg där en trött desillusionerad best med hjärtat hamrande i ett kadaver som längtade efter frihet, efter sinnen att sluka, efter hämnd..

Det är en underlig sak att vila med ständig vetskap om det när som helst kan vakna till liv ett ting inombords som hungrar efter smärta, att vara ett med detta odjur är ett beroendeframkallande ting och det tänjer på gränser som den ändå aldrig haft, ett slags gränslöst hedonistiskt kall som är raka motsatsen till den kyliga fasad som den på senare år antagit. I drömmarna möts vi, öga för öga, sinnen som slår mot varandra i Oneiros skogar, en kamp mellan viljor så primitiva att det inte går att urskilja var den ena börjar och den andra slutar. Aspekter av mitt väsen som på något sätt behöver varandra utan att för den delen kunna samarbeta, en spretig och kaotisk symbios av kropp och själ som ändå separeras av att vara väsentligt olika varelser. Smaken av blod i ens svalg tar tid att tvätta bort, det är ett bittert elixir av liv som för ett ögonblick fyller en med liv för att sedan bytas ut mot en tomhet värre än något annat.. Tomhet och hunger..

Det vilar något fatalt över detta nya år, antagligen kommer det att bli början på något magiskt men det är även det året då min död förutsågs mig för alla dessa år sedan.. Kanske kommer det att bli en förändring i mitt liv så kraftfull att det inte längre går att särskilja var mitt väsen börjar och drömmen slutar.. Allt går mot sitt slut och även de mäktigaste av berg kommer vittra och falla. Med mitt fall kommer friheten men kanske även början på det långa kriget, ett krig som än så länge bara funnits i mina drömmars boning. Livet kommer visa mig vägen framåt och med döden så djupt inom mig finns det inget att frukta.

Blodu ok jarna, come what may, za shûlg-ishi..