söndag 28 april 2013

Sinnets hav..


For the moon never beams,
without bringing me dreams..


Det börjar alltid när den är som minst förberedd.. Att färdas över dessa flammande hav på jakt efter sanningen som skall ge svaren på alla de frågor som ställts, att stirra in i det mörker som alltid manifesterar sig i djupet av det okända, att höra de viskande tingen som söker leda en genom det dolda på jakt efter nya vägar att vandra.. Ett väsen kom med varning till den igår i djupet av Oneiros ornamenterade byggnader, en varning om jakten som påbörjats på de som färdats för länge och för långt. Beväpnad med den kunskapen vandrade den snabbt mot utkanten på den förlorade staden i hopp om att finna den grönskande trädgården igen, men något håller mig utanför dess trygga grönskande murar..

Vandrandes blind och döv genom ett landskap som bara avtecknas likt konturerna av en verklighet, min drömvärld flyter in i maskinens kuggar och bildar denna formlösa gyttja som ibland sänker sig som en hinna framför mina trötta ögon. Sakta börjar fragmenten som är min själ att tära på den kropp som är dess tempel och fängelse.. Sakta börjar min styrka att luckras upp i brist på de regenererande skogarna som drömmen alltid har fört med sig. Men det verkar vara mitt öde att få vandra genom den förlorade staden då och då och bevittna de ansiktslösas kamp emot sin egen natur, att vandra likt en bödel genom ett hav utav fiender vars blotta existens är en styggelse inför det okända..

Det är en vacker värld som döljer sig inom detta tempels väggar, men det är även en vacker värld som manifesterar sig bortom mina ögons brinnande yta.. När dessa världar krockar blir det dock alltid samma sak..

tisdag 16 april 2013

Hjärtats kall..


And how she smiled and how she laughed, the maiden of the tree. She spun away and said to him, no featherbed for me. I’ll wear a gown of golden leaves, and bind my hair with grass, But you can be my forest love, and me your forest lass.


Våren står i annalkande och med den vaknar tankar och minnen till liv. Världen brinner av krafter lika flammande som det kaos ur vilket allt liv strömmar och genom främmande ögon blickar en trött själ med längtan mot den gröna horisonten. Sfären har vart ett flöde av vansinne den senaste tiden, en flod av tankar och krafter som hotar att dränka mig i känslor sprungna från djupet av mitt hjärta. Maskinen skall återigen grönska, om än för ett tag.. Maskinen kommer återigen pulsera under det okändas krafter och inte ens den betong som skyddar den stålsattas hjärta kan stoppa det vansinniga under som är livet.

Nätterna hemsöker fortfarande mig med sin iskalla klarhet, visioner av världar i brand kantas av den känslan av tomhet som alltid följer med mitt skal. Verkligheten utanför den tunna ruta som separerar mig och staden tycks flimmra i sin gråa lyster. Något inombords väser i union med ventilationens maskinella sorgesång, en känsla av upprymdhet som expanderar i ett sinne på gränsen till det okända. Mina drömmar gror i maskinens labyrintina hjärta, drömmar vars blotta närhet skänker näring till en svältfödd själ. Det är ändå inte nog.. Demonerna kräver ett mäktigt tribut, detta tempel som huserar så mycket styrka är ständigt på jakt efter mer. Det brinner likt ett virus i min kropp, viljan efter mer, längtan efter potential bortom denna veka kropp, bortom detta skal som håller mig låst. Om natten lever dessa tankar på nytt, friheten från detta patetiska kött är en välsignelse och tillsammans utgör vid en kraft bortom detta splittrade psyke. Om natten är den fri..

Det finns en dröm som återkommer till mitt liv när allt blir som tyngst, i denna dröm står den inför en skimmrande port i en grönskande trädgård i Oneiros, på andra sidan skymtar en mörkare trädgård vars pelare av obsidian är överväxta av mossor och lavar. Ett gyllene skenströmmar från en krypta vars dörr av massivt järn ligger avbruten och rostig vid dess sida, en dörr som blickar mot en dörr som leder, vart? Trädgården omkring mig mörknar tills den nästan imiterar dess dubbelgångare på andra sidan, den skimrande porten slukar allt som omger mig tills bara kryptan och det gyllene skenet finns kvar.

Av naturen har den alltid burit på tankar och funderingar runt det okända, i vissa tycks det bo ett kall att söka upp de krafter som huserar bortom denna vår sfär. Har alltid burit en känsla inombords att den är menad för mer än bara ett liv i detta köttets tempel. Mitt sinne, Kråkan, har alltid sökt frigöra sig från demonerna men det har aldrig varit meningen. Vi är ett, en symbios bunden till samma kärl, en individ skapad av många. Drömmar gror och får näring i vår övernaturliga bördiga jord, och med drömmarna växer vid samman allt mer för var år som går.. Så vart tar den ena vid och den andra slut?
Vem vet.. Men det hög tid att stöpa om detta skal till något mer än bara ett sakta sammanfallande tempel.. Det är dags att åter se med ögon bortom..