söndag 26 maj 2013

Mina resor i Oneiros XVIIII..

Beware the gaze of the souls long lost.. Only dead things roam these ancient halls..

En vindlande gång av plåtklädda väggar sträcker sig in i dunklet framför mig. Underliga mönster är sprayade här och där likt en infernalisk grafitti bland rör och elledningar löpandes likt groteska artärer på någon slumrande mekanisk best. Mörkret i tunneln är kompakt och avbryts bara av några enstaka lysrör som kastar ett sjukt gult ljus över hela atmosfären. Långt bort från Oneiros lummiga trädgårdar har den hamnat. Detta är Maskinens hjärta och mitt väsens fasa inkarnerat. Svag är den hornkrönte i dessa mekaniska hallar och den tomhet som fyller min själ berättar volymer om min egen utsatthet. De vars vilja är knuten till den kalla maskinen söker, de vars kroppar kedjats till en vilja lika uråldrig och grym som människan jagar. Deras tunga steg hörs i gångarna bakom mig, en kakofoni av väsande hydraulik och elektriska pulser i en annars så stilla värld. Mina trötta ögon söker en utväg ur labyrintens mörker, mina leder värker av en flykt som känns tidlös och evig i sin mekaniska impuls. Framför dyker det upp en vakt från ingenstans. En ansiktslös krigare förlorad i en väv av augmenterade leder och cybernetiska implantat. Dess ögonlösa ansikte vrider sig långsamt mot mig i ett surrande av elektronik, en våg av hat sköljer över mig och mina händer som manifesterat sig likt slingrande rötter skjuter ut likt en klunga av spjut. Smärta hugger till temporärt när mina leder knäcks mot en kropp stärkt i pansar och plast. Hela min kropp detonerar i en våg av uråldrig vrede.. 

Kroppen som ligger framför mig är hon.. Blod och hydraulisk olja ligger likt en pöl av svart vatten under den fallna kroppen vars mekaniska leder fortfarande hoppar till i elektriska spasmer. Mina leder av trä läker under mina andetag och smälter långsamt samman igen. Den hornkröntes sigill flammar längs med mina armar i en våg av förtvivlan. Hon ligger där med tomma ögon stirrande mot en odefinierad punkt i fjärran, en själ som en gång rusade vid min sida, en själ som försvann i vansinnet som vaknade.. Ljuden av de som jagar tycks närmare. Mina ben rusar återigen genom det kalla landskapet, det sista den ser är månen som kastar sin kalla skugga över maskinens hjärta..

Vattnet slår mot hamnens sida, smutsiga vågor som sakta nöter ner rostiga balkar och ruttnande skepp med ett ändlöst tålamod. I små skjul och gamla lager sitter ansiktslösa vid sina eldar och nynnar på sina egendomliga hymner till den okända makt som råder över deras liv. De flesta är klädda i trasor och vad helst de kunnat hitta i den förfallna hamnens vrår och skrymslen. På bordet framför mig står en sprucken kruka med det vissna skelettet av en pelargon vajandes i den stilla vinden. Två glas är framdukade och fyllda med en gröngul fränt stinkande sörja. En kort varelse som mest kan beskrivas som en förvrängd ödla sitter på andra sida bordet och ler ett brett onaturligt leende åt mig. "Är vi överens?" väser den med en röst som mest liknar ljudet av krossat glas. Min hand sträcker sig mot det smutsiga glaset och för det mot mina läppar. En söt men brännande smak av artificiell frukt fyller mina sinnen och den nickar. "Bra.. Bra.." säger den och skrattar till. Den lilla ödlan vänder sig om och plockar fram en avlång låda i simpelt ruttet trä som placeras på bordet mellan oss. "Ett bra pris för sådan gammal artefakt. Ett bra pris för den som följer den behornade av tystnad.." säger den lilla och lutar sig tillbaka. Den monotona hymnen som tills nu befunnit sig som en dov underton i bakgrunden ändrar form och följs upp av en klagande sång vars dysterhet känns passande i det gråmulna området. Mina händer sträcker sig mot en väska som vilat vid mina fötter, med ett kast hamnar den på bordet bredvid lådan som nu börjat glöda svagt. Den lilla ödlan börjar gnugga händerna och skrattar till förtjust vid anblicken av den tunga ryggsäcken i grönt läder. Med ett svep sköljer vi bägge ner det sista av den fräna brygden. Mina händer sluter sig om lådans lock och med en långsam rörelse skjuter vi det åt sidan. I det relativa dunklet under månens sken gnistrar det till av metall. En vackert ornamenterad skramasax vilar på ett trasigt stycke grönt tyg. Min hand sluter sig runt skaftet av ren reflex, klingan sjunger när den dansar genom luften framför mig. Ödlan tittar roat på mig och sträcker in sin hand i väskans inre, "En mycket god affär i sanning!" säger den och inspekterar ett hjärta inkapslat i en behållare av kristall..


Bortom lyktans sken..

Summer is buried there, centuries deep;
A crypt of years where seasons sleep.


Länge har den vandrat nu längs med den hornkröntes stigar och många är de offer som den här gamla fågeln uträttat i dess namn. För var vandring har mina sinnen utvecklats och nu idag snart 15 år sedan den slöt pakten med det okända börjar denna en gång så enkla larv utvecklas till någonting bortom min egna basala natur. Men det finns alltid bekymmer kantade längs med denna dunkla stig, många är de tvivel som kantat mina beslut och mer än en gång har den stirrat in i det förflutna och kontemplerat möjligheten att den kanske fattat ett förhastat beslut. Men en sak är konstant, en sak är tydlig likt månens bleka sken på den mörka himmelen, trots alla dessa svåra år så ångrar den inget.. Denna stig har kantats av så mycket som långsamt mejslat ut vad den kommit att bli. Becka, Zejra, Phade och Katt har alla gjort sina avtryck på denna uråldriga varelse och lämnat efter sig ett arv som först idag börjar blomma ut till någonting bortom fantastiskt. Den här gamla kråkan kan bara hoppas att även detta väsen ständigt påverkar och förändrar andra omkring mig på både gott och ont för om vi inte ständigt bär på potentialen att förändras och möta nya intryck och utmaningar, vad är vi då? En stagnerande massa som sluter sig och enbart söker skyla sig för omvärldens intryck, ett vacuum i en underbar muterande värld..

Alla dessa tankar som nu vandrar genom mitt väsens korridorer leder mot en och samma punkt.. Någonting kommer att ske och som det ser ut nu kommer konflikten att riva upp mycket utav de emotionella grödor som kultiverats i mitt inre genom åren. Gav mig in i en strid oförberedd och nu kommer den att tvingas hugga sig genom den vägg av svårigheter som vilar hotfullt på vägen framför mig. Var steg från denna punkt är en utmaning men det var för utmaningar vi sattes till denna sfär. Tankarna vandrar och med en kopp te ångande vid sidan vaknar återigen det stilla till liv. Min vilda vackra del gör just nu allt för att upprätthålla någon slags storm i mina inre tankar, allt för att skyla det svar som tycks växa sig allt klarare för var dag som går.. Den sköra tråd som håller mig uppe just nu kommer inte att hålla för evigt och när mitt fall kommer bör mina vingar vara redo att ta fallet snarare än att plötsligt kastas in i det okända utan annat än min ilska att skydda mig. Förändringens vindar kommer att svepa bort det som vägrar följa med dess dansande färd över denna värld av galenskap..

Det är slutet på en era som sakta uppenbarar sig framför mig och på många sätt är det ett ultimatum som kommer att föranleda min färd vidare genom verkligheten. Är trött, så väldigt trött. Det finns en nästan profetisk kvalitet på mina senaste resor genom Oneiros.. Allt pekar mot ett uppbrott, mot en kamp mellan viljor som kommer sluta med ordens avbrott, vid begränsningen som lever och frodas i de fria olika viljor som kastas runt likt båtar på ett stormigt hav. Kanske kommer den att i framtiden kasta sina sinnen bakåt och kontemplera även detta beslut, kanske kommer en till resa att påbörjas in i det okändas väv i jakt på den relativa sanningen..

Vi vandrar längs med denna grönskande stig..
I våra drömmar genomlever vi smärtan av evigheterna..
Den som söker fånga mitt väsens hjärta måste först besegra demonen som vaktar dess portar..
Den hornkrönte vakar över detta vilda flammande ting..
Den ensamma vandraren kommer aldrig att vila vid sitt mål..

tisdag 21 maj 2013

Mina Resor i Oneiros XVIII..

Flames grow, flames, nothing but flames searing the flesh..

Den förlorade staden slukar mina sinnen med sina labyrintina kvarter och vansinniga arkitektur. Längs dessa regniga gator vandrar vi sökandes efter skydd undan vädrets makter. Min guide för oss tyst genom gränder och över fallfärdiga broar varsz stenar sedan länge börjat vittra och förfalla. Min blick söker sig ofrivilligt mot de tunga molnen som skyler stjärnorna denna natt. En rörelse skymtar till i den massiva dimman, något uppenbarar sig högt där ovan. En enorm val tycks simma omkring knappt synlig i molnen, dess underliga svävande rörelser och djupa klagande sång skär rakt igenom mig och sänder en våg av obehag genom min trötta kropp.. Dess sörjande rop får mig att öka takten. Vi rör oss snabbare genom maskinens gator på väg mot ett mål som den så ofta besökt förr. Vid dörren lämnar min vägvisare av mig med ett mystiskt leende. Med knarrande gångjärn glider dörren tyst upp och i dörren står min älskade, ett underligt sken kastade över dess kropp och med trevande armar sluts vi i en omfamning. Tiden förlorar sin kraft över sfären för bara ett ögonblick men för de hungrande tingen är ett ögonblick allt som krävs.

Den makabra svävande valen börjar kasta ett blekt onaturligt ljus omkring sig med varje svep den gör under molnen. Det bleka sökarljuset studsar mot den svarta staden genom tjocka moln och skapar en spöklik atmosfär i den raserade byggnad vi okupperat. Dess klagande sång påverkar mig allt mer och mina sinnen blöder. Börjar rusa mot hemmet, den del av Oneiros den hör hemma. Något förföljer mig på stapplande fötter, något vars andedräkt stinker av döda ting från bortom. Min styrka blommar till och med en vild anstormning lämnar den dert förföljande bakom. Ett ylande läte manifesterar sig i dunklet, dess klagan ansluter sig i harmoni med den sång som färdas från det flygande tinget ovan. Mina sinnen brinner och den väljer att ta en genväg genom en gränd med gula väggar fyllda med esoteriskt klotter. Rör mig snabbt med det vilda kokandes i min själ och anländer till en sal med en skäggig mager uteliggare sittande på en cementerad brits. Han är klädd i en blå jeansjacka, vitt linne och bär på en grön ryggsäck. Fortsätter min färd mot trädgården men märker att han börjar förfölja mig.. Ökar mitt tempo men den skäggige mannen närmar sig.. Mina instinkter vrålar och min flykt slutar i konfrontation när en vägg uppenbarar sig runt ett hörn.. Den nedgångna mannen måttar en spark mot mig med en onaturlig precision. Slänger upp min klo till försvar och hör hur han mumlar något om att springa med gaffel, atmosfären mörknar och hela scenen bär på en underliggande hotfull stämning. Valen sjunger stilla ovan och kastar sitt Underliga ljus i himmelen.. Allt rinner ut i tidens väv..

onsdag 15 maj 2013

Mina Resor i Oneiros XVII..

Wings of shadows and a face like the night,
welcomes me home in the eerie green light..

En röst kallar genom en skog vars dunkla väv av grenar flätas samman till en kaotisk massa av liv som slukar månens dunkla sken. Höstens mörker vilar i den svala natten och vindens stilla viskande förtäljer om den död som väntar i djupet av det vilda. Här i djupet av det vilda där endast väsen och odjur huserar ljuder hennes stämma klar. Ett rop på hjälp, ett kall efter det som hon tror kan rädda henne.. Paniken hugger till i mitt kalla hjärta likt en dolk huggen genom mitt själva väsen.. En räv springer vid min sida genom den dunkla skogen, dess ögon flammande likt stjärnors eld. Ett ylande hörs i närheten och stapplande anländer vi till kanten på ett mäktigt hav, doften av tång och okända ting som sköljts upp från djupet slår mot våra sinnen.. Resterna av en mindre båt som krossats mot ett grund flyter vid stranden, kroppar efter ansiktslösa guppar likt groteska svullnad maneter vid stranden. Månens bleka sken illuminerar denna dödens strand men havets tycks kasta ett eget djupare sken tillbaka upp mot den svarta himmelen. Du har kommit för att rädda mig.. Hennes röst skälver av återhållna känslor och hennes armar sluter sig runt min midja.

Ett torn reser sig ur en dimma som tycks vara sprungen från bortom denna sfär. Den svarta himmelen blöder mörker och barriärerna som håller sfärerna separerade flimrar med ett övernaturligt sken. Var steg känns som en evighet i denna förlorade verklighet. Ansikten svärmar likt fiskar genom den dansande dimman och en makaber melodi tycks strömma från tornets djup. En dörr av massivt trä med beslag i svart metall möter mig i tornets skugga, mossa och klängväxter krälar likt ett skinn över den uråldriga fasaden av sten. Med ett knarrande ljud slås dörren upp och en vind som doftar av stillastående vatten slår emot mina sinnen med full kraft. Dunklet på andra sidan är kompakt likt en matta av mörker som slukar allt det ljus som den döende månen kastar ner över landskapet. Med försiktiga steg vandrar den nedför kalla trappor huggna direkt ur den uråldriga klippa som tornet vilar på. De vindlande stegen vrider sig allt mer och en sång stiger ifrån djupet, en röst likt havet som kallar hem de som försvunnit slår emot mina sinnen. Världen förvrids i takt med sångens ökade potens och en tunnel uppenbarar sig i skenet av ett ensamt fyrfat. En varelse väntar i tunnelns mynning, en blek varelse med hud likt plast och kroppen fylld till brädden med svullna onaturliga organ. Med sitt tomma ansikte försöker den förmedla mig något, men inget ljud uppstår i den mäktiga sångens närhet.

Mörkret slukar mig..

Tystnaden är det enda som återstår..

tisdag 7 maj 2013

Sfärernas sång..



Beneath those layers of skin, flesh and bone,
a soul lost in a crumbling human husk..

Det finns en förlorad del av detta odjur, en varelse låst bakom en bur av kontroll med ett lås av massivt hat. Detta kluvna väsen valde att stänga in den fördömda så djupt i templets inre att vrålen aldrig igen skulle nå ytan och den inre cirkeln. Så fel det antagandet var.. Det som en gång löpte amok och kastade detta väsen i en spiral av hunger och sadism står åter i det sanktum den nästan förstörde. Det är en underlig känsla att tappa kontrollen, att se världen ur dessa primitiva ögon vars syn vibrerar av knappt återhållen vrede. På många sätt är detta vad vi så länge drömt om, en väg tillbaka till det mörker som en gång packade in oss likt en varm trygg filt.. Nu vandrar den längs en förlorad väg, en väg som är kantad av allt det som en gång var anatema för mig, känslor, längtan och åtrå..

Det regnade den natten när den vandrade hem från det okända.. Med tunga steg forcerades gatorna som med sin drömlika potential kändes lika overkliga som den sfär där odjuret fortfarande dominerar. En röst kallade på mig, försökte föra mig hem till de blommande länderna bortom månens kalla sken, en röst ropade mitt sanna namn. Det var en kväll när det monstruösa vaknade och den insåg att kampen som förts under så många år var en kamp som handlade om att förtrycka det som inte går att kedja. Det vilda som alltid existerat så starkt inombords har alltid resonerat ner till det bundna odjuret djupt under köttets fördömda murar. Nu står vi åter öga mot öga, allt det hat som en gång pulserat under ytan är åter den dräkt som klär detta väsen. Friheten att åter falla till den instinkt som nästan drev mig i fördärvet alla dessa förlorade år sedan..

Det är annorlunda nu. Så mycket starkare har symbiosen mellan väsen växt, så mycket tryggare har den blivit i vetskapen att det okända finns där i skuggorna och vakar över min färd.. En underlig resa väljer den nu att fara, mot eldfängda horisonter och det brinnande hav den måste korsa i jakten på frihet. Den är fri, men priset har varit högt.. Kanske för högt.. Tid kommer utvisa sanningen..