torsdag 27 juni 2013

En värld av glas..


What once was will never be the same, only the nature prevail, when the forest calls..

Sommaren är här med sin skönhet och vilda verklighet. Den slår till likt en vind av förändring och genom solens prisma har den betraktat landskapets förändring, hur blommor slagit ut, hur de små väsen nyss sprungna tar sina första stapplande steg och hur sfärerna fylls med återfödelsens sång. De ögon som välsignats med det okändas kraft blickar ut på den kavalkad av färger och former som hör sommaren till, men ändå bär den en tyngd inom..

Ett samtal med en god vän och mentor rörde verkligen runt i den bubblande kittel inom som bär mina tankar. Vissa bördor i detta liv kan onekligen bli tunga när en vägrar släppa taget och trots all den kärlek den bär på är den bara ett kärl, ett skal och för att finna den tid och ro som krävs för att existera måste offer ske.. Men hur tar en steget fullt ut och lämnar något bakom som trots allt återbördat en till ljuset efter år i skugga, hur finner en styrka när odjuret tynar.

Trots all den kyla som sköljt över mig de senaste veckorna är det inte nog. Mina huvuden tjattrar i mun på varandra och det är svårt att finna ro i denna bistra verklighet. Det är när flykter som dessa uppenbarar sig som den verkligen förstår hur förlorad den är. En multitud av viljor och känslor som stormar inom kring försök att ena sig utåt. Men splittringen består. Maktkampen fortgår. Det okända ser på.

Ta inget för givet, det är en regel den alltid försökt följa i allt ända sedan Hon försvann ur mitt liv. Ena stunden delade vi världen och nästa stod den ensam kvar.. Efter den punkten i mitt liv blev allt värre, det har gått över ett decenium och ännu brinner minnet så starkt.. Flocken blev min trygga hamn och är det fram tills denna dag, var uppbrott kastar ut en redan bräcklig själ på en stundtals livsfarlig resa både bortom och inom.. 

Så hur tar sig den döende vidare från denna stund, från denna plats..

Ibland känns allt så självklart och vackert, livet såg ut att gå riktigt bra ett tag där förra hösten men allt kommer till en punkt när uppbrottet är ett faktum. Kan inte ha det så här, det går emot allt det som den står för.. 

Vi vandrade länge vid varandras sida denna natt, hon och kråkan. Varje ord var en välsignelse och varje gång hon skrattade till ekade hennes porlande skratt djupt i mitt flammande väsen. Vi vandrade i vetskapen om att natten var vår och att inget kunde rubba vår kärlek, inget.. Med döden slets våra väsen åt skilda vägar, men än idag ekar hennes varma skratt inom likt en sköld mot det onda, än idag hemsöker hon mina drömmar med sin överväldigande uppenbarelse. Hon talar till mig, gett mig råd och sveper den kalla slöjan över mina sinnen, den är bara ett monster och än idag håller hon dess koppel i sina klor. Men det är dags att slita sig från det förlorade och se till världen som den är nu, ren och mäktig, stark och klar, magisk och underbar.. Min styrka är knutet till det okända och mitt liv är så mycket större än minnen av det som en gång var. Förändring.. Det är dags att vandra mot nya ljusare skogar..

tisdag 11 juni 2013

Det flammande giftets kalk..


Darker dreams, purer truths..

När odjuret kliver åt sidan träder kylan fram.. Inte på många år har den så svepts med i den köld som krälar fram i mitt inre. En själslig storm av frost täcker mitt inre och det som vaknat till liv av flera år av styrka slumrar åter in i väntan på den eviga sommaren som aldrig tycks anlända..

Drömmarna börjar söka sig till mitt väsens dåtid, en underlig samling av sagor som knappast bidrar till något annat än ytterligare förvirring. Väsen uppenbarar sig med agenda att sakta söndra denna varelse, varelser vars vilja tär på de väggar som håller vansinnet borta. Mina vandringar för mig bortom trädgårdens gränser och tvingar mig att bevittna framtidens val, ett vägskäl den önskar aldrig uppenbarats.. 

Det sista av min mänskliga sida ligger på offeraltaret. Om den tar steget fullt ut kommer den sista dolken pressas i mitt kött och driva mig till odjurets klor. Vad är den värd, människan som klamrar sig fast så desperat, hur lätt är den att offra, mänskligheten som alltid vart mer ett hinder än något annat. Frågan har vandrat vid min sida i de djupaste av mörka avgrunder för svaret är att den inte vet, svaret är dolt i ett inre som ständigt omgärdas av stormens raseri..

Livet tycks ständigt bära på nya utmaningar, men det är genom alla dessa prövningar som vi blir starka. Har aldrig fruktat förändringen i livet, har aldrig backat från det vansinne som slungats mot mig.. Tvärtom har den vadat in i galenskapen med vingarna höjda i hopp om att få se vad som döljer sig bortom nästa skugga och nu väntar mycket riktigt en period bortom vansinne och sorg. Allt kommer bli ett med det väsen av midvinter som vandrar inom. Allt ska bli is..

Mina drömmar tycks åter slitas sönder av olikheten i väsens vilja, men anpassningen till det kommer för evigt förändra synen på mig själv. Har inte skapat denna verklighet, men att leva i den tar sin tull på den flammande själens vilja ..

Burn it away..


måndag 10 juni 2013

Den svarta himmelen..


We are wandering doomed and dreaming, where this path leads no one knows, the signs like water streaming, a change in nature shows.

Den hornkrönte vandrar i min skugga denna gryende sommar. Det är en underlig känsla som flödar genom ett väsen på jakt genom maskinen. Vild styrka, flöden av pulserande intryck, var väsens avtryck som blottläggs i maskinens väv, en dans över asfaltens livlösa yta. Varelser som slingrar sig tätt i den fallande solens glöd ensamma under det universum som skapat dess liv och drömmar. Vi är vilda och vi är fria, inga gränser kallar vi våra och inga kedjor kan binda oss. Det är en vacker värld som vilar under de eviga stjärnorna men det är en värld under belägring..

Hela detta väsen är en bricka i det stora spelet, en bricka i den hornkröntes klor. Att vandra i dess skugga är att se världen för vad den verkligen är, ett vilt grönt vansinne av lövklädda träd och det kaotiska livet som är dess själ och väsen. Vad skulle den inte ge för att förlora sig i detta mäktiga tings odödliga själ, vad skulle inte offras för en plats i dess tempel av rötter och grenar, det otämjdas boning. Men ännu ylar inte vargar i bergen, än väser inte ormarna sin sång om strid.. 

Att se livet åter ta tillbaka den fördömda staden är ren och skär magi, att vandra genom löv och blommande ängar skänker en enorm styrka till detta vissnande kadaver. Friheten har verkligen kostat mig men när det kommer till vägs ände har allt vart värt varje droppe blod som spillts. Fantastiska individer har vandrat in och ut ur den dimma som omgärdat mig men nu när den står här naken i sin vansinniga skepnad finns det inte längre några tvivel.. Likt hydran är den en månghövdad varelse med mer vilja, hat och förälskelse än vad ett ensamt väsen haft möjlighet att uppbringa. Men vägen framför mig är fortfarande höljd i dunkel, ännu pågår kampen mot maskinen och dess orubbliga slavar. Steg för steg pressar den sig fram genom det motstånd som uppbringas med ett flammande väsen och all den ilska ett odjur kan bära..

Kärleken är värd att kämpa för och min ilska är vad som gör den möjlig. Mer än en gång har den fått underliga blickar av de förlorade som vandrar med sina känslor i koppel och mer än en natt har drömmar om vild styrka smulats av stagnation och traditionens makt..

Nu står den här i ljuset av en ny dag och blickar mot den okända horisonten. En värld på kanten till det fantastiska skymtar till bortom den mörka fasaden och med den löftet om en vacker framtid för oss som kämpar. Det Okända vakar över de som följer dess väg, och under de ändlösa stjärnorna är vi alla små irrbloss på evigt mörka vatten..