måndag 22 juli 2013

Utan skepnad, utan skugga..


The strength of faith never falthers..

En lång helg är till ända och en tung trötthet har börjat slingra sig kring mina sargade sinnen. Det är underligt hur dessa ljusa varma tider stundom kan verka så främmande, så skrämmande.. Trots att mina drömmar lett mig genom de mest lugnande av gröna skogar har mina sinnen ändå tyngts av något, av ett outsägligt ting som ständigt förföljer mig genom Oneiros labyrintina stigar. Vreden är här för att stanna tycks det mig trots att dess klor gjort allt mindre skada på sista tiden. Är lycklig. Min själ är starkare och vildare än någonsin och mitt inte har nästan slukats av den aspekt som alltid vart mitt kall, min väg. Det vilda kallar mig, det flammar likt en eld i horisonten och driver mig mot nya upplevelser som lämnar min sömn störd och otillräcklig. Har nästan fastnat i det okända och det enda den känner är magi..

En god vän frågade mig nyligen hur den kunde hantera så många relationer samtidigt. Hon hade svårt nog att hantera en men redan där visste den var skillnaden låg. För vissa tycks relationer vara som ett arbete en måste utföra, en rad med olika uppgifter som måste utföras för att det skall räknas som "lyckat". Min värld är numera helt annorlunda, så främmande att den numera betraktar mitt gamla liv och mina gamla idéer som artefakter på en kuriosakabinett. Kanske kan den vända någon mer innan den dör, kanske inte. Tid får utläsa vad som komma skall, allt som den vet är att så mycket vackra känslor den bär på nu har den aldrig tidigare upplevt..

Vindarna ylar utanför fönstret och natten faller åter inför mina sinnen. Det är dags att lämna detta skal och vandra, att se den andra sidans magi skölja över mina sinnen. Vandra min vålnad och hitta den frid du så länge sökt..