I skuggan av Maskinen

Livet..

2012-01-21T00:44:00.000+01:00

I am one you called -
deep in the night you lost your soul.
Through demon eyes you saw
what lies behind the mask of life.

To ride with me - to cross the firesea..
were these your greatest dreams?
Eternal wisdom you will earn -
far away from present days.
Through demon eyes you saw
the spheres I left for centuries.

Shadows of the worlds beyond -
they touch you like a burning wind.
A circlegate of neverending journeys
in close to the eyes
you now call your own.

Walk the path of spirit
into dimensions unknown.
Through demon eyes you died.

Underjorden..

2011-12-30T04:44:00.001+01:00

Stay your hands..
Let me dream of the night when the Earth dissolves in ashes..
Att vandra genom livet är lite som att försöka följa ett molns eviga dans över en i övrigt klar himmel. Det förändras ständigt och antar nya former och nya skepnader men ständigt klättrande mot den fjärran horisonten. Min enda rädsla i detta liv har alltid vart att stagnera, att acceptera en specifik roll, att låsas fast utan möjlighet att mutera. När jag blickar bakåt har denna rädslan så många gånger blommat ut till att vara en specifik terror som egentligen är helt och hållet onödig, ett slags gift som slår mot min egen förmåga att fungera..

Frihet är ett väldigt flyktigt väsen, dess vingar tunna och spröda som glas och nästan lika flyende som dimman på den ödsliga ängen. Ena stunden badar man i dess magnifika väv av evighet för att strax därefter kämpa mot det ok som verkligheten lägger över ens axlar. Är inte redo att acceptera mitt öde som en symbiot, att överlämna min tillit till något annat än mina inre syner och drömmar är mig lika främmande som det förlorade liv som jag fortfarande söker.

Det är en främmande värld som jag vandrar, men den måste vandras.. Vem vet vad som väntar bakom nästa dimma, vad som söker mig från det dolda..

Vägen..

2011-12-27T06:54:00.002+01:00

A mermaid found a swimming lad,
Picked him for her own,
Pressed her body to his body,
Laughed; and plunging down
Forgot in cruel happiness
That even lovers drown.

Den förlorade vintern..

2011-12-14T09:26:00.002+01:00

What fire could ever equal the sunshine of a winter's day?
Det är en blöt och dunkel december månad som visar upp sig med hela sin prakt. Lökarna gror i marken och en del träd har till och med knoppar nu när Yule snart sköljer över oss med all sin prakt.. Bara en vecka kvar tills den mörkaste av nätter, den dunklaste av dagar och den mystiskaste av timmar. Ser fram emot den nätternas natt, när jag skall sitta där i skenet av ett enkelt ljus och omfamnas av det eteriska. Inte långt kvar, och inte mycket som ligger i vägen för det okända.. Portarna skall öppnas och med min resa norr skall den där känslan av att höra hemma infinna sig. Jag har saknat den..

Dagen till ära skall jag bege mig ner på den fördömda staden för att jaga lite udda ting till nära och kära. Inget stort, men väl något som kanske kan lätta på ett hjärta eller två. Har aldrig vart mycket för julen i sig men det är en tid av mörker och festlighet även för oss som följer en annan väg. Det är en tid för hemfärd och en möjlighet att vila ut i hemmets trygga miljö..

Vandrar nu ut in i maskinens kuggar..
Känner mig mer och mer säker på att jag straffas..
Må återvända till mina rötter igen..

Mörker och kyla härska..

2011-12-08T00:03:00.002+01:00

Who are you.. Wanderer..

So far beyond the ken of men yet still locked in a fleshy cage..

Night falls, time falls, chaos reigns..

The horned king rises..

En tanke..

2011-12-04T22:13:00.002+01:00

Let each become all that he was created capable of being..
En kråka sitter ensam och drömmer om tider svunna, men oavsett hur få individer som rör sig där ute vet han att det som rör sig där inne är den enda sanna aspekten av hans liv.. Ensam? Ensam.. Har kluvenheten mellan mig och mitt inre handlat om ensamheten kontra varandet med andra? Kanske är lösningen så enkel och kanske är det därför allt verkar pendla mellan total bitter misantropi och en grovt uthuggen känsla av övergivenhet.

Vem går där, vem rör sig i utkanten av mina sinnen.. En vän? En rival? En gud?
Vintern väntar ännu med att slå till och när jag sitter här framför mina tankars mystiska avlopp känner jag mig allt mer som en karikatyr. Jag försökte bryta mina gamla mönster tidigare och det slutade med haveri, nu går jag andra vägen och försöker omfamna det som är förbjudet i omvärldens ögon, frågan är, kommer mina sinnen att hålla hela vägen fram?

Jag tvivlar..

Vi är i grund och botten obetydliga, odjur och kråka, vi är och förblir udda versioner av en karaktär som sedan länge krossat alla murar i ett försök att bli fri sina bojor bara för att upptäcka att bojorna inte satt inombords trots allt. Allt som lever i detta system, i denna maskin kommer förr eller senare vakna upp med insikten om att vi aldrig vart fria.. Kuggarna må fortsätta snurra oavsett hur många utav oss som kastar oss i dess maskineri, det är en ostoppbar kraft, den kraft kallad mänskligheten..

Drömmer mig bort, långt ifrån denna värld. Jag ser mina bröder och systrar vid min sida, jag ser en natthimmel som skälver under den kosmiska elden och ett berg klätt i det vackraste av snöfall. Kyla och tystnad råder..

Längtar hem, längtar bort.
Kommer kärlek att räcka till?
Vedergällningens tid är ännu inte förbi..

Det mörka gröna ljuset..

2011-12-01T09:57:00.003+01:00

A person needs a little madness, or else they never dare cut the rope and be free..
Det är så lätt att bara sjunka ihop och ledsna.. För var dag som går blir jag allt mer osäker på hur mitt liv skall kunna fortgå på den nuvarande stigen. Så kluven och splittrad som vi är nu har jag nog aldrig tidigare upplevt i hela mitt liv och viljornas kamp pågår bakom slutna ögon. Har alltid drömt om någonting från det vilda, har alltid sökt efter denna vildhet kapslad i kött men alltid funnit mig själv sökandes förgäves efter det som kunnat rädda mig. Drömmarna för mig dit, där vi aldrig kan nå genom detta liv. För mycket tycks konspirera för att hålla mig nere, en enkel slutsats är att jag genom att ha det för bra fastnat i ett lunkande som håller mig tillfreds men inte mer än så..

Och när galenskapen viskar till mig om nätterna inser jag att vi vill mer.. Det krävs ytterst lite för att röra till den stilla viken inombords och väcka det krälande som ligger sövd på botten väntandes på att flyta upp till ytan.

De säger att jag måste besluta mig, att jag någonstans måste fatta det beslut som jag så fasar inför att ta. Kanske har jag det så pass bra nu att jag kan leva med det, men är det inte min plikt, mitt blotta liv att ständigt sträva efter något mer? Det vilda väntar på mig, jag vet det, vi kan känna det med hela det väsen som utgör grunden för denna oheliga styggelse. Min tankar faller ut i natten, när man kan stå där och blicka mot de dansande stjärnorna, när livet känns mycket enklare och allt bara flyter på i en maklig takt. Ensamheten stärker mig i dessa stunder, har aldrig vart ett socialt djur men då och då tvingas jag acceptera att vi bägge tjänar på allianser. Så vart vandrar man när alla vägar tycks stängda, när alla alternativ känner mer eller mindre felaktiga eller hopplösa? Man står kvar och stärker sina positioner, och med det faller en del av ens drömmar överbord och försvinner ner i djupet för att bli allt svårare att nå ner till.. Det är ironiskt.. Min kropp åldras, min själ backar i sin utveckling till att bli allt mer primal och i allt detta sitter vi och vrålar unisont i ren kakofoni.

Vandringen måste fortgå, jag får inte sluta söka.. Det är en hopplös tid jag går till mötes, det är en kall tid. I andras ögon är jag nog fel, defekt, trasig och underlig. Allt jag tar mig för är oberäkneligt. För min egen inre syn är jag det gamla väsen som alltid slumrat i djupet redo att kastas till ytan när livet blir som tyngst. Drömmarna får visa mig hem.

Drömmar om drakar..

2011-10-09T17:54:00.003+02:00

Wander too far into the wild and it may take you for its own..
Min värld krakelerar långsamt för var dag som går. Och kämpar man emot massorna som pressar sig mot ett sinne som vittrar allt mer för var dag snabbar man bara på processen. Hoppet kommer aldrig att överge mig, det är en sak jag lärt mig leva med. Men just nu när jag sitter här och hör ylandet inom mig är det svårt att förstå varför man dömdes att förtvina inombords på detta sätt..

Igår ställde jag mig och såg på den stilla stjärnhimmelen och började nära på att gråta.. Att längta bort, att längta efter något som helar.. Vissa saker är aldrig menade att ske..

Under mina drömmars börda..

2011-10-04T02:45:00.002+02:00

Seek balance in all things
as long as the scales are weighted in your favor..
Håller på att krakelera totalt inombords för närvarande, och det är inte en positiv känsla.. Det svåra med känslan av brytpunkten är när man står på gränsen och inte vet om man skall ge upp och bara flyta med strömmen eller helt enkelt kasta sig in i striden med näbb och klor.. För närvarande överväger jag kallt att bara skita i allt och faktiskt försöka leva för en gångs skull. Jag kommer brinna upp snabbare än jag planerat om jag fortsätter pumpa vidare mitt liv på samtliga turbiner, till och med denna best har en begränsning när det kommer till mental börda..

Mina drömmar slog hårt i natt den lilla sömn jag lyckades erövra från mitt plågade hjärta. Är det värt det kan man fråga sig och svaret är antagligen ett rakt nej.. Jag vet dock inte vart detta kommer leda och väljer just nu att hålla mig jävligt kylig trots att odjuret vrålar från insidan. Det är lustigt.. Just när man tror sig att besegrat den bubblande vreden som huserar inombords bryter den sig lös med full kraft likt en demon som lösgör sig från det okändas väv. Mina sinnen är totalt överbelastade för tillfället, jag vet knappt ut eller in och har hela natten funnit mig på platser som jag inte alltid helt har kunnat relatera till. En vaken drömlik labyrint av otroligt komplex innebörd målades upp inför mina ögon. Musik läker som vanligt, men bortom dess underbara miasma av lugn är det få saker som gett mig den ro jag behöver..

Jag behöver komma bort.. Aldrig förr har jag brunnit med en sådan hemlängtan som nu. Lust att ta mitt skräp och bege mig norr mot de vackra bergen där jag brukar sitta drömmandes om det vilda eviga livet. Skall nog försvinna ett tag inom kort, måste bara styra upp detta ok som jag tagit på mina axlar. Helvetets alla undersåtar ge mig kraft om det så krävs, det vilda brinner redan i mina ådror med sin korrosiva styrka. Vart andetag blir ett ljuvligt löfte om min eminenta undergång..

Så trött.. Så evinnerligt trött..

Mina Resor i Oneiros XIII..

2011-09-28T04:14:00.000+02:00

Life can be found in all things, even things unnatural.
En värld av berg och glas, en sång hörs i fjärran buren över en vind som ekar mellan klippor av kristall. Värme slår emot mig och en glödande måne kastar sitt sken över scenen som utspelar sig framför mig. En liten ranka klänger sig upp längs med den polerade ytan och sänder sitt rotsystem in i djupet. Sprickor framträder där den svarta växten sakta kryper fram och eroderar det mäktiga berget, den stilla sången förloras i ett intensivt rasslande ljud likt en legion av ormar som slingrar sig mot varandra, mitt sinne flödar ut över landskapet och mellan ett ögonblick ser jag den enorma kroppen som vilar i landskapet nedanför. En hona, hon stirra på mig med sina reptilögon och hela mitt sinne förloras i den skönhet som denna primala individ utlyser. Min värld faller samman och den lilla växten har nu slukat klippan totalt med sina krossande grenverk och blommor som glöder i en kraftfull röd nyans. Jag vänder mig om för att åter stirra upp mot månen..

Ett tak möter mina ögon, ett glest men ändå massivt tak av ek som vilar på balkar och pelare av massiv furu. Längs med väggarna står dessa dammiga böcker, tavlor på okända ansiktslösa individer förefaller sig utplacerade efter mönster, en död blommar står i en kruka i fönstret. Vid bordet slår jag mig ner vid sidan av en enorm varelse klädd i siden med en mask av alabaster. Någonting slingrar sig längs med mitt ben, en stickande känsla av evig symbios som sakta men säkert borrar sig in i mitt kött med löften om styrka och makt. Den storväxte maskbäraren vänder sig mot mig och jag ser ett öga likt en spegel blicka ner mot mig. Min egen blick möter mig i en evighet och den slingrande känslan upphör. Fallande skepnader dansar mot mig från taket, en kavalkad av små röda varelser med höga hattar som skrattande sneglar mot mig med blottade huggtänder.

"Du måste stanna med mig.."
En röst ekar genom natten och bakom mig står nu den enorma varelsen jag tidigare såg sovande i bergets skugga. Utan att tänka sträcker jag ut min hand och vidrör det fjäll som täcker hennes kind, en stund av konflikt, en känsla av den gnagande blomman som sliter i mitt ben, en känsla av ett krypande monster inom och slutligen ett hjärta som aldrig vart mitt.. Mina ögon vandrar. En storm. Någonstans i djupet av det kristallina berget växer nu en rot som krossat dess makt, en enkel blomma som sakta mal berget till damm. Mina händer faller in i mitt bröst och med ett vrål slits hjärtat ur min bröst.
"Det har aldrig tillhört dig.."
Jag ser på när hon förtär det.

Någonting slår mot mitt ansikte. En sandstrand breder ut sig framför mig. Jag reser mig upp och vandrar. En brygga med en liten stuga ovanpå syns i horisonten. Det är en ljummen höst och min kropp känns lättare. En gammal man sitter på en stol utanför stugan och blänger på mig under en stråhatt. Han håller ett fiskespö och en gädda sitter på en stol vid hans sida och tittar på det guppande flötet. Han muttrar något, ger mig en håv och pekar på en låda vid gäddans sida. Han muttrar något igenom och genom vågornas brus tycker jag mig höra..
"Hjärtat kanske tillhör en drake, men det är blodet och havet som slukar vår själ.."
Solnedgången faller, skymningen är här..

Höstvindar..

2011-09-19T23:50:00.000+02:00

The voice from the wilderness, savage and pure..
Hösten, skördens årstid, stormarnas årstid, tankarnas årstid.. Det ligger något speciellt i luften dessa tider av förändring, en speciell elektrisk känsla både intensiv och lugnande. Mina tankar har vandrat mer de senaste året än de någonsin har gjort och nu när vintern kommer krypandes finner jag mig filosoferande över individen bakom dessa ögon. Antagligen har jag gjort en hel del tvivelaktiga ting i mänsklighetens ögon och med stor risk finns det både en och annan som betraktar mig som ett monster, men jag har uppenbarligen nog mycket av mina goda sidor kvar för att folk skall stå ut med mig. Om jag ångrar något så är det nog i slutet inte sakerna jag gjorde utan sakerna jag aldrig vågade göra.. Min rädsla för att tappa bort min inre vildhet gav mig sådan fobi för band och kärlek att det numera är svårt att hitta tillbaka till den stig jag en gång vandrade. Kanske är det lika bra, ett odjur bör hålla sig till det sina även om det i mitt fall innebär att jag är den sista. En tanke..

Mörkret faller utanför och en sång tycks manifestera i den dansande vinden, luften ekar av ett ljud från bortom, nattens sång. Försöker denna sång leda mig hem eller dra mig djupare in i labyrinten? För att försöka förstå det måste jag förstå mig själv, förstå varför jag vaggas till ro av det okändas sång var natt. Mentalt sjuk, kan man kallas för det om man inte lider av sitt tillstånd? Visserligen sluter sig skräcken om mitt skal vissa nätter och omfamnar mig med visioner av sådan natur att jag vaknar upp yrvaken med järtecken brinnande framför mina ögon, men är det en förbannelse eller en välsignelse?

Kryptisk. Folk kallar mig luddig och otroligt svårtolkad. Ironiskt att jag själv har totalt misslyckats ett flertal gånger att tolka mig själv och andra. Känslor, dessa förgiftade ting som rör sönder mitt liv. En gång för många har det vart känslorna som dragit ner mig i den malström av vansinne som slitit så många ifrån mig. Ensamheten är något jag förtjänat, det är något bitterljuvt över den vetskapen. Kanske finns det enstaka individer som ser en spillra av vad jag verkligen är, men kan det greppa dess natur? Kan någon se till det ting som vilar i botten av denna avgrund? Vem vet..

Månen vandrar över himmelen och snart har åter ett år gått.. Ett år av ett liv som jag sedan länge tappat bort i djupet av ett hungrande hjärta. Det är bitterljuvt att veta att jag höll allt jag någonsin kunde drömma om i mina klor, men då mina vingar valde att flyga kunde jag inte bära dess tyngd, och nu väljer jag vindarna och stormen före hem och härd.

Djupet stirrar åter..

2011-09-01T22:35:00.002+02:00

The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.
Det ligger en viss tyngd i luften om hösten, en påtaglig atmosfär som talar om den stundande tiden av både mörker och återfödelse. Skuggorna dansar allt livligare ner för den väg jag vandrar och solen sänker sig snabbare och snabbare. Det är en viss livfullhet i vinden som ylandes söker vinna mark ock för mig sig livet över hustaken i den slumrande maskinen. Döden, en konstig entitet som för min del tappat all den betydelse den en gång haft. Livet och döden är bara två delar av samma våg trots allt, och varför söka förhindra något som är naturens mest grundläggande ting? Allt måste dö, återfödelsen är viktig för livet i stort och trots att människan allt mer söker hindra detta fenomen från att inträffa kommer det drabba oss alla förr eller senare.. Allt jag kan önska är att jag dör väl.

Trött på mitt inre, trött på den malström som sliter tag i mina tankar, min logik, mina funderingar och kanske framför allt mina känslor. Det är ett stormande hav runt denna mentala allslukande vortex av primordiala krafter, detta hav är spillrorna av allt jag vart och allt jag är. Kan man vara trött på kärnan av sig själv eller är blotta tanken en styggelse som bör förkastas? Vem vet.. Förändringen, evolutionen inombords är det enda som ger mig viss trygghet men samtidigt drömmer jag om den tiden när jag kan se min skugga i ögonen och veta säkert att det är jag och ingen avart till mitt krossade psyke som stirrar tillbaka.

Drömmar har återvänt, drömmar jag hade en gång i tiden. Jag gillar dessa drömmar, men frågan är om de skall förbli drömmar.. Tiden må utvisa, jag är alldeles för trött för att orka bry mig om min egen börda just nu. Kommer antagligen fatta ett alldeles för stort beslut snart, och antagligen kommer min själ att haverera. Allt jag hoppas är att skalet håller, att skiten stannar inombords. Det kan jag hantera. De känslor som faktiskt rinner igenom är de jag har svårast att styra..

För vild, för primal..
Den sista av sin sort..

Skymningen faller..

2011-08-22T04:44:00.001+02:00

The joy of life consists in the exercise of one's energies, continual growth, constant change, the enjoyment of every new experience. To stop means simply to die. The eternal mistake of mankind is to set up an attainable ideal.
Det är en förunderlig verklighet.. Något med den här tiden på året får mig att fundera mer än någonsin, kanske en latent kvarleva från den tiden när man verkligen behövde förbereda sig för den stora döda vintern för att överleva. Drömmar vandrar över mina sinnen som flammor över trä, visioner om framtid och dåtid smälter ihop tills det enda som visar sig är fragment av vad som skulle kunna vara. Vattnet flyter ner utanför fönstret, molnen hopar sig på den korpsvarta himmelen och mina ögon söker en väg att vandra genom detta eteriska dunkel. Det svarta vattnet kommer alltid symbolisera min egen styrka likt en flod som rinner genom landskapet, okuvlig och ostoppbar.

Fruktan kan förstöra det mesta och just nu verkar rädsla vara mitt enda vapen mot det yttre. Ingenting kan rasera den mur som rest sig inombords och mitt hjärta har sedan länge härdats av ilska och vrede. Var dag som han vandrar gör oss klokare. Var natt som går raseras allt det som har skapats av en kraft som jag inte kan beskriva med ord. Livet är en fantastisk sak, en labyrint utan ände som hela tiden kastar om sin uppbyggnad för att leda de som vandrar dess gångar mot nya intressanta undergångar. Jag har lovat mig själv att aldrig falla, att vandra genom detta liv med mitt huvud högt och mina ögon flammande.. Det finns en gåta i varje liv, en fråga som skall besvaras. Jag börjar se svaret på min egen personliga gåta, jag skymtar ett svar. Men vart kommer den här stigen leda, och vilka byar måste jag bränna på min väg emot total makt över mig själv och min väg..

Den döda solens vandring..

2011-08-11T23:55:00.000+02:00

I would rather die having glimpsed eternity
than never to have stirred from the cold furrow of mortal life
För länge sedan var mitt sökande helt centrerat runt att finna det som kallade på mig, att söka källan till de ofattbara landskap som målades upp inombords och finna bäraren av den röst som ropade mitt namn i natten. Når man någonsin det målet är frågan.. Nu när min själ är edsvuren till det okända känner jag nattens väv ligga som en hinna över mina sinnen. Mina drömmar visar mer än någonsin och min värld har på många sett blivit en bättre plats men ändå är inte den gåta som jag så länge nu sökt svaret på besvarad.

Z skapade mig, byggde upp mig igen efter en tid i livet av katastrofala proportioner och jag har accepterat att hon lämnat ett stort avtryck i mitt väsen. Är väldigt lik min modell, på många sätt är vi en och samma men ändå så olika. Lärde mig se min egen styrka under henne, lärde mig kontrollera det som flödar likt magma inombords och framför allt kom jag i kontakt med det hjärta som för evigt skulle förbli ett tempel för det vilda och det okända. Det är underligt att sitta här nu, nästan 10 år senare och drömma sig tillbaka till de första stapplande stegen. När jag orkade stå på egna ben igen efter att ha vart så nära att ge upp, men själens makt är stor och det okända skyddar de sina.

Så vart har vi hamnat sedan denna långa och ödsliga tid passerat förbi likt irrbloss på en dunkel myr? Är fortfarande besatt av mitt sökande, av min strävan efter total frihet. Så länge detta köttsliga fängelse tynger ner mina tankar kommer jag aldrig finna min sanna potential. En visare individ är jag sade en gång att alla i grund och botten är stjärnor instängda i ett fängelse av kött och denna bild klingar starkt i mina sinnen. Vad annars än kraften ur detta mäktiga ting vetenskapen har beskådat, vad vilar i hjärtat av en flammande urkraft? Kanske är mitt sökande förbi när mina drömmar om dansande stjärnor upphör och jag själv tar min plats i det empyreanska havet..

Trött, men snart får jag äntligen driva norr.. Bort från alla vidriga människor, från föroreningar, alla skarpa ljus och allt annat som jag hatar.
Det är få som kan visualisera ingenting, och kanske är det därför ingen kan se..

Nattfödd..

2011-08-10T22:52:00.003+02:00

Deep into that darkness peering,
long I stood there,
wondering, fearing, doubting,
dreaming dreams no mortal ever dared to dream before.
Augustimåne, som detta skal har saknat din välgörande vandring över himmelens mörka yta.. Synd bara att även denna augusti skall fyllas med samma ödesmättade känsla år ut och år in likt en insekt som får liv en gång om året och gnager på mina instinkter tills hoppet är nära. Nåväl, en relativt odödlig själ som denna ska nog överleva ett år till..

Var gång jag tror att människan inte kan bli mer deprimerande korkad så slår den till. Ekonomisk kollaps och plundring i England är en sak men jag ser det som ett slags kollektiv idioti som uppstår när för många människor försöker tänka samtidigt, hade själv bara ignorerat kaoset och försvunnit bortom poliser, gangsters och alla andra jävla parasiter som sakta tynger ner min moder..

Folk misstolkar mig hela tiden, och varför? Börjar ärligt talat tröttna på att upprepa mig likt en gammal skivspelare som hoppat mer än en gång för mycket. Någonting säger mig att det är ett självsanerande system, att de som är värda att bära som medlemmar av flock blir kvar, andra krossas mot isbergets klippor. Dags att åter vandra de dolda trädgårdarna, dags att åter se världen för vad den verkligen är.. Det okända vakar över de som inget är.. Blott ett ting..

Drömmen om havet..

2011-08-10T03:25:00.001+02:00

To live is to change, and to be perfect is to have changed often

Lughnassadh..

2011-08-01T22:38:00.003+02:00

We bes eatsy of the goodfruit,
Bes we drinker of the bloodroot,
Bes we singer at them moons.
Det nalkas hösttid, de dagarna när allt börja gå mot den slutliga skörden.. Det är med blandade känslor att se det mörkna, att höra insekterna spela i harmoni med lövens prasslande. Allt måste denna väg vandra och även denna kropp skall en vacker natt falla ner till det okändas evighet en sista gång. Sömnproblem, värre nu på grund utav den infernaliskt kvava luft som cirkulerar maskinen.. Funderingar som hemsöker mig hjälper inte till.. Mina drömmar är dock lika fantastiska som vanligt och kanske är det just dessa små ting som ger mig den största styrkan åter.

Dags att färdas norr inom en snar framtid, hem till berg och skogar. En del festligheter skall blandas ut med stilla vandringar och ett och annat stärkande bad i den sjö jag så många gånger legat med ansiktet vänt emot den oändliga stjärnbeströdda himmelen.

Mina känslor har totalt havererat.. Har förvisso aldrig någonsin fungerat känslomässigt men nu är det nog totalt mentalt förlorat. Vet varken ut eller in och när det blir allt för komplicerat tenderar jag frysa. En istid som får råda tills dess att verkligheten är mer i fas med vad jag förmår hantera. Det känns dock så underligt att behöva göra det nu när allt verkar vara som enklast..

Dags att hylla det okända för dess gåvor, dags att dela en måltid med mina syskon fåglarna.. Får hoppas att den gamle dyker upp. Det är något med hans sällskap som glädjer mig, likt en jovial men väldigt skeptisk förfader dyker han upp och spatserar runt med ögonen sökandes efter oegentligheter. Nåväl, jag hoppas han litar på mig nog mycket för att dela en bit bröd, ost och kött..

Mörkret faller, tystnaden ekar inombords, tomhet och ljudet av mullrande skyar..
Är detta frihet? Är detta vad jag letat efter?
Spelar det ens någon roll..

Ett odjur, ett väsen och ett kaos..

2011-07-27T23:10:00.003+02:00

The only way to make sense out of change is to plunge into it,
move with it, and join the dance.
Tiden har verkligen ett sätt att förstöra de murar jag så flitigt rest för att skyla mig från mitt inre.. Kanske är det ett tecken på att jag inte bör försöka hålla det som vanliga stadsskallar anser fel inombords, kanske är det ett tecken på att jag, detta väsen, är svagare än summan av alla mina monstruösa demoner. En vacker dag kommer jag att dö, och frågan är då vad av mig som kommer att vara kvar. Kommer hybriden överleva, en fördömd vandrare mellan världar som har ena foten i det immateriella och en i det materiella eller kommer det bli början på någon ny form utav upplösning? Rädslan att förlora greppet, om det nu kan kallas rädsla.. Det finns få saker som jag ser som skrämmande, dels för att ingenting annat är viktigt än att följa den stig som jag för närvarande stakar ut, och dels för att jag inte har varken tid eller mental kapacitet att vara rädd.

Tiden räcker inte till, och när jag ser tillbaka på tiden som gått känner jag ett sting.. Hon talar till mig än idag, och var natt som går stärks min trasmatta till själ. Det finns väggar kvar där inne som vägrar acceptera tanken på att det kan ha varit mitt fel, jag tror på den fria viljan och att fritt agera är den enda riktiga friheten som finns. Att vara den sista av sin sort kan vara befriande ibland..

Frihet.. Som jag längtar till hösten, en tid att fylla sina förråd, att blicka tillbaka på den tid som livet har dominerat och känna dessa små brinnande själar samlas i ens närhet innan den eviga förändrande lågan suger dem till sig med löften om återfödelse och tomhet. Jag hoppas, nej jag önskar få träffa henne då, få vandra vid hennes sida och svära det löftet jag aldrig fick svära. Att vaka över henne som den kråka jag är, att offra mig totalt för att skydda min själs ursprung.

Folk kallar mig galen, för att jag tror. Jag kallar dom blinda, som inget ser.

Förändring kommer långsamt, mitt inre sjuder av de små rösterna, mina ögon ser vad som vilar mellan de slöjor som skiljer våra världar.. Mitt blod kokar, det tillhör någon annan.. Min kropp är trött..

Kom min sömns skepnad, vandra med mig i Oneiros trädgårdar..

Evig förändring..

2011-07-25T23:09:00.001+02:00

...When we attempt to exercise power or control over someone else, we cannot avoid giving that person the very same power or control over us..

Längtan efter glömska..

2011-07-12T21:59:00.002+02:00

Change and change..
En olycka idag förändrade mitt liv, inte för att jag skar mig in till benet med den kniv som jag så länge burit vid min sida, inte för att mitt livsblod pumpade ur mig när jag stod där vid första hjälpen och väntade på att Lasse letade efter sårtvätt.. Alla dessa ting kunde jag ta, det är till och med en välsignelse att få blöda när svagheten sakta lämnar kroppen..

Det var när min kropp beslöt sig för att nog var nog..

Det var när mitt medvetande slets ifrån min kropp för vad som var några ynka sekunder men som verkade vara en evighet..

Det var resan som kastade mig från omöjlighet till omöjlighet och sargade mina redan innan sårade sinnen..

Och vad jag fick se där under de korta ögonblicken när mina ögon rullade bakåt har ärrat mig för resten av mitt korta jordeliv, för det finns saker som inte ens en edsvuren demon som jag bör veta och se. Vissa saker skall förbli dolda för att man skall förmå leva ett normalt liv.. Nu stirrar jag på såret och nästan väntar mig en till vision av liknande potens. Kommer den vet jag att det är början på slutet..

Natten kallar..

Väggar av kristall..

2011-07-11T03:44:00.002+02:00

We've betrayed others and been betrayed in kind.
We're bleeding for an uncertain future,
fighting a war for the lies our lords tell us.
What do we have left if not blood's loyalty.
I am here because you are here.
Because we are bound by blood..
De betraktar mig med sina ögon och ler när de säger det..
Varför är du kvar, du som hatar staden så mycket?
Varför är du här när du kan söka dig till bergen du älskar?

Har länge frågat mig själv samma sak och svaret är inte så enkelt som folk får det att låta, att lämna världen bakom sig är en sak, att lämna de som faktiskt betyder något däremot.. Har länge levt på hoppet om att jag skall vakna ur min mardröm, att mina sinnen skall kasta slöjan för att åter se klart men för var natt som går tycks det behålla sitt grepp. Förlorad och fördömd? Kanske, men samtidigt har jag lärt mig hantera mina egna anfall, att styra mina visioner till att inspirera och läka istället för att dränka mig i djupet. Maskinen har blivit någon form utav motkraft mot mitt hat och så länge jag har dess närhet håller jag mig kall och någorlunda under kontroll. Vad skulle hända om jag nu skulle lämna denna kyla och beräknande insida bakom mig? Skulle odjuret slita sig? Skulle jag bli fri? Vore världen en bättre plats om jag försvann?

Mina tankar är som bundna i kristall denna natt, mitt vrålande innandöme är en studie i hur två väsen likt två träd för nära varandra växt ihop och nu delar en vilja och ett öde.. Jag drömmer om de jag sårat med min likgiltighet, om de jag fortfarande kommer såra. Jag drömmer om porlande vatten som sköljer min blodiga hud, om hur undiner sjunger för mig där jag ligger vid de mossiga klipporna. Framförallt drömmer jag om alla de som jag under åren vänt mig till för råd, alla de som sett en glimt utav min monstruösa insida, alla de som kanske blickat in i mina sanna ögon vid något tillfälle utan att inse vad som stirrat tillbaka..

Toner av fantastiska och underbara ting fyller min själ till bredden och det är inte för inte som mitt liv nu äntligen kanske börjar gå mot någon form utav cirkel. Jag söker friheten så desperat att allt annat försummats. Det är en gammal och ödslig trakt jag vandrar i jakt på min mästare, men jag vet att kraften finns där, i de dunklaste av skogar och dimmigaste av myrar. Lycka.. Jag tror det är lycka som fyller mig trots alla dessa vanföreställningar som jagar mina nätter. Det är en mystisk stig att vandra, och ensam, men när tiden kommer står jag redo.. Ingenting i denna värld kan beröva mig på mitt öde. Min heder, om jag någonsin haft någon, må sedan länge vara lagd på min mästares altare men vad har odjur med heder till.

Det är en vacker natt..

Mina Resor i Oneiros XII..

2011-06-27T01:59:00.002+02:00

The learning of "How" is the eternal "Why"- unanswered!
A genius is such, because he does not know how or why.
En böljande slätt sträker ut sig så långt ögonen kan nå. Långt i fjärran syns ruinerna av vad som kan ha varit en enorm arkaisk stad resa sig likt fingrar mot den bleka kalla himmelen. Stjärnorna och månskenet kastar en glödande illumination på de marmorpelare som pryder vägen som jag vandrar med mitt ljudlösa sällskap. En lång procession av varelser och väsen klädda i grått med en grön flammande symbol pulserande av en inre glöd över det orörliga tyget. En vind slår emot oss och jag känner lukten av trädgårdar, lägereldar och ruttet kött.. Vad väntar oss i den döda staden framför oss. Vid sidan av en pelare står hon, hennes ögon är förlorade bakom en mask av skuggor som tycks klibba sig fast i hennes underbara hår. En blick och sedan försvinner hon igen likt en vålnad..

Stjärnorna börjar flamma ovanför mitt huvud och stranden krälar av okända ting som kravlat sig upp från de oändliga djupen. Mina steg lämnar kloavtryck i sanden och mina armar är förlorade. Jag greppar tag i en stor bunt sjögräs med en fot täckt av fjäll, klorna formar sig runt det ruttnande virket som ligger i dess mitt. Ett krakande ljud av träd som brister, en doft av rosor mitt ibland den salta aromen av sjö och slemmiga ting. Någonting ropar på mig, någonting jag känner igen så väl. Reflektionen av min kropp återspeglas i en våg som rullar in och sveper runt mina kloklädda fötter. En tingest stirrar tillbaka, ett halvblod, en styggelse. Återigen det ropet som jag tidigare ignorerat. Längs med stranden kommer de två vandrande. Naken hud som reflekteras i det kalla ljuset, märkta för rit och blod, tatueringar som slingrar sig runt deras behag. En känsla av stark förlust inombords. En känsla av att inte räcka till. Vågen slår in och sköljer bort världen omkring mig.

En säng, mjuka filtar och en päls täcker över min sargade kropp. Sår löper längs med min sida och en smärta av läkande och död som sköljer över mig i vågor. Skogen skymtar genom det lilla fönstret i detta rum av sten och trä. En fackla brinner på väggen och jag känner hur hydrans märke brinner över mitt bröst likt en levande eld som hotar förinta min själ. Svagheten gör sig påmind när jag inser att jag inte är ensam. Taket förvrider sig och bjälkarna vidgar sig för att sluka oss alla. Jag hör ett skratt som ekar genom min själ, ett ekande skratt av en kvinna, ett kärleksfullt skratt som porlar genom rummet.. De två sätter sig upp, deras ansikten höljda i skuggor men jag skymtar deras drag bortom dessa dansande slöjor av mörker. Skogen ylar av vinden som rusar upp mot storm, min mästare stiger fram genom rummet och betraktar mig med ett flin på sitt omänskliga anlete..

Insidan..

2011-06-26T22:14:00.000+02:00

Midsommar..

2011-06-24T23:55:00.001+02:00

Swift as a shadow, short as any dream;
Brief as the lightning in the collied night.
En underlig känsla sprider sig när elden sprakar och skogen kastar sina skuggor i skenet av elden. Jag är hemma.. Längtan efter det andra hugger mig dock ständigt, en tanke som likt ett gift sprider sig i mina ådror och hotar överväldiga mig med sin potens. Midsommar sägs vara kärlekens högtid, när de latenta energierna i världen som styr över förälskelser är som potentast. Förälskelse är en förbannelse i mitt liv..

Tunga moln hänger över det bleka landskapet och någonstans över dessa tunga slöjor blickar trollmånen ner med sitt fördömda öga. Magin ligger tung i luften när ensamheten är som mest påtaglig, makten att vandra längs med stigar som annars är alldeles för farliga ligger framför mig när jag nu förbereder mig för att vandra bortom Oneiros trädgårdar, bortom de tunga skogarna i utkanten av Hali och vidare. Jag önskar alla i min flock den styrka som jag själv välsignats av, vill bara att alla når de mål de förtjänar.. Men ständigt denna känsla, detta gift..

Midsommaren har kommit och gått, nu går vi mot en skördetid och mot den delen av året jag älskar mest. I mina drömmar vandrar vi genom månklädda skogar när natten är som starkast, vi tittar på varandra och vet vart vår stig leder oss. Döden kan inte vidröra den slöja av magi som väver in oss i detta heliga mörker.. Vi är hemma..

Må det okända vidröra mina sinnen..

Fata Morgana..

2011-06-08T23:09:00.000+02:00

Inspiration is always at a void moment,
and most great discoveries accidental,
usually brought about by exhaustion of the mind.
Vinner förståelse inom ett område som jag redan trott mig greppat men vart för blind eller ignorant för att inse att jag faktiskt vart långt ifrån något slutligt svar. Det hela började med V och min insikt att jag faktiskt spillde över till något annat än normala emotionella reaktioner. Redan då antogs det iskallt att jag var för splittrad för att fungera, att min styrka befann sig genom symbios av alla olika delar som utgjorde min själ. Nu börjar funderingarna sprida sig som en cancer i mina sinnen, tänk om vi hade fel..

Kan jag försvara mig mot mitt eget känslomässiga kaos? Är det försvarbart vad jag gjorde för så många år sedan nu, är det verkligen mig det är fel på? Bah.. Människor och deras idiotiska moraliseringar har bara gjort mig till ett större och större monster för var dag. Inte nog med att jag bär på mörka hemligheter nog för att ställa det franska hovet i skuggan, jag bär även på min egen oförmåga att fungera. Ensamheten har alltid vart den enda utvägen som skådats, hoppet sägs vara det sista som dör och visst, så kan det vara.. Men att det kanske finns fler som fungerar som jag tycks obefintlig.

En ung trast fick plikta med sitt liv igår till människans ondska. Önskar honom väl i den hornkröntes salar. Hans vilda styrka skall inte förgås, dina klor får vägleda mig genom mina egna mentala sankmarker..

Nattstorm..

2011-06-05T03:14:00.002+02:00

Feel the anger of the wind..
Nätterna kallar efter det okändas yngel..
Någonting inom mig spirar, en känsla av förlust. Men varför denna rädsla inför den eviga makt som skapar?
Vinden ylar vårt namn i natten.
Fåglar viskar hemligheter, berättar om sann styrka.
Avundsjuk ser jag på från mitt tempel av kött..
Mitt tempel där det uråldriga ständigt vakar..
En demon klädd i kött.

Utan riktning..

2011-05-29T23:55:00.000+02:00

Nu faller skyars svarta mästare.
Slagsfältets kall och likets kyla.
Än fulla av slagens rus och svekets hat.
De gnaga utan ära pa krigets ruttna mat.
... till Tiders ände.

Och slutligen har någon form av insikt nåtts, och det är att jag inte har en aning om vart vi är på väg.. Ironin tycks slående för en individ som aldrig någonsin brytt sig, men helt plötsligt tycks mitt liv vara så mycket mer än bara en anarkisk färd genom någon slags form utav tid och rum. Är det meningen att jag skall vara formlös, utan band, utan gränser? Kan tyckas att man lever ett liv helt baserat på chans, helt baserat på den galenskap som för närvarande slår starkast mot mitt medvetande. Autonom, eller är det en gnista utav sinne kvar innanför min annars så slumpmässiga vilja att transcendera detta mänskliga skal? Livet svider.. Det är ett sår som vägrar läka och helst vill jag fly, men vart skall man fly och varför. Viljan att fly kontra viljan att bara existera i samklang med min samvaro. En samvaro som för övrigt tycks lika oförmögen att förstå mig som att förstå en främmande livsform. Sanningen är inte långt borta.. Kanske dags att inse att min utveckling färgats svårt av min härskarinna, hennes skugga tycks ha gett mig mer än bara livet tillbaka. En slingrade känsla av total självständighet blandad med min vilja att förändra, en konstig hybrid utav att ständigt stå på egna ben oavsett hur svår och tungrodd verkligheten är.

Ger upp kamp att söka förståelse i detta fall, behövs inte.
Att förstå är något som sedan länge vart sekundärt till att överstiga min egen tröskel, något som på senare tid offrats till ritual och hängivelse.
Dimmiga stigar framför mig, men den soppan jag just klivit ur känns inte mycket bättre. Nåväl, tid får utvisa vart jag är på väg och varför.

Vart är hem.
Berg..
Kärlek?
Skogar..
Maskins skugga?
Onerios..

Vart är hem..

Mina Resor i Oneiros XI..

2011-05-23T04:23:00.003+02:00

Nothing is more costly, nothing is more sterile, than vengeance..
En kall och klinisk sal i vad jag kan ana är ett sjukhus. Maskiner och sladdar hänger från väggarna och taket likt klätterväxter i plast och metall. Monitorer flimrar i det dunkel som sluter sig och röster hörs utanför en vägg helt i glas. Skuggor rör sig över det skimrande mjölkiga glaset och en dörr vaggar otåligt på glänt likt ett fönster som sakta slår mot sina fästen under storm. En varelse med mask kliver in i rummet. Med ryckiga okontrollerade rörelser sprattlar den fram mot en utav monitorerna och väser ett ord genom vad som låter som sammanbitna tänder.

Jag befinner mig stående i ett annat rum, mina händer och armar är bundna till vad som verkar vara någon form av ställning. Det kalla järnet påminner mig om min nakna kropp som blek reflekterar det flimrande ljuset av de hummande lysrören. En vän, han står i massan av individer framför mig och tittar på mig. Han är klädd i en labrock och har ett anteckningsblock i handen. Ett leende bryter ut för att sedan försvinna in igen i ett sammanbitet ansikte. Han antecknar något och de kolsvarta ögonen vandrar långsamt över papperet. Smärta, kall och envis smärta. Någonting väser åt mig, en röst som färdas från en obestämd punkt bakom mig, eller kommer det inifrån. "Återfödelse..". Min kropp, om det nu är min kropp, värker. Mina ord faller från min mun i ett skarpt sipprande läte, tystnaden faller i rummet.

Död. En skylt i grov metall med gulblekt bakgrund passerar min högra sida. Jag fortsätter vandra ned för en gång som jag inte känner igen. Tavlor hänger på väggarna med ansikten, solnedgångar, båtar i storm och hon. Min ilska driver mig vidare, ilska över vad? Ett ljud bakom mig, jag svingar min trötta kropp runt med mina sista krafter. En tom korridor. Någonstans hörs vågorna, vatten som slår mot en strand. Vattnet vidrör mina fötter och jag stirrar ut över den öppna oceanen.. Jag sjunker mot ytan med en långsam rörelse. Månen stirrar blek ner mot mig med sitt enda öga blödande en flimrande massa. I vattnet ser jag en spegelbild, vem är det..

Allt blir is..

2011-05-20T02:54:00.001+02:00

It's hard to wait around for something that might never happen;
but it's even harder to give up knowing it's everything you want..
Det är helt enkelt för komplicerat att söka förstå sig på andra människor, borde ha förstått det förr men är det något som aldrig dör i kråkan så är det hoppets eldar. Hoppet bär konstiga tecken när dess flammor sprudlar inombords, min syn må vara förlorad sedan länge i slöjans dansande mönster men vem behöver syn när allt färgas av det okändas ändlösa paljett.. Någonting tungt har vilat över mina sinnen en längre tid nu, i takt med att våren spred livet åter i markerna omkring mig sänkte sig den tidlösa vintern inombords. Dess grepp om mina sinnen är likt en glaciär som tornar upp sig, borde sett den komma efter så lång tid men uppenbarligen har jag inget lärt mig om mitt tillstånd. Tomhet, en stilla vind som sakta tvingar frusna löv till dans, en flammande pelare av eld som stormar vidare genom det bleka karga landskapet slukande allt. Ilska korsad med instinkter tvingar åter fram det primitiva, det vilande har åter vaknat och stirrar tillbaka när jag sluter mig för omvärlden. En underlig känsla att vaka över sig själv, om det nu är det som är jag..

Mången gång har vi nu försökt vandra sida vid sida med andra, men alla gånger har det kokat ner till min egen oförmåga att släppa ilskan och låta något annat få gro och växa.. Kanske är det genetik som driver mig till att konstant hata, att konstant förlora mig själv i tungsinne efter tungsinne då mäktiga viljor möts för herravälde över en fördömd utsida, en utsida han alltid hatat. Skapad för ensamhet, de starka är starkast allena, hoppet göder min tro på de oändliga möjligheternas liv. Så hur tolkar det primala inombords detta, hur ser en best på det skådespel som utspelar sig utanför.. Slutet? Början? Evigheten? Alla vägar står öppna, men vissa sluter sig med allt hastigare takt.. Val, finns det val eller är min fria vilja enbart ett slumpmässigt urval av alla dessa möjligheter som dukas upp framför kadavret ingen kan bryta igenom?

Begreppet ondska har fallit tungt på mitt sinne.. Om ondska definieras av den som ser den är nog en del inriktade på att jag är ond, och om godhet även den definieras av andras syn på mig är jag nog god.. Han är en obetydlig bricka i ett spel som påbörjades för allt för länge sedan för att en dödlig skall förstå. Drömmar härjar inombords och visar mig vägar som kunde ha vandrats, vägar som nu tycks allt för långt borta. Så många vägar, så många val.. Vad leder allt till om inte förändra min omvärlds syn på mig själv. Har aldrig vart annat än en ensamvarg, ingen tycks ändå se vad som är jag, ingen tycks intresserad av vad som döljer sig bortom. Är den sista av vår sort, och likt de sista skall min död bli en obetydlig notis i universums historia.. Obetydlig i livet, men bortom vägs ändå kommer min styrka att återvända.

Det är en vacker natt, ensam stirrar jag ut på den bleka natthimmelen.. Kanske stirrar någon annan tillbaka, hoppet får aldrig förvrängas.. Hoppet får aldrig dö..

Mina Resor i Oneiros X..

2011-05-18T22:01:00.003+02:00

The wise snake softly hissed for peace while the ravening crow shrieked for chaos and war..

Kriget rasar omkring mig, vad det handlar om är sedan länge oviktigt, det enda som spelar roll är att överleva.. Byggnaden skakar omkring mig av brisader och jag hör det stadiga ljudet från finkalibrig eld. Vi är bara fem överlevare i min grupp, jag känner några av de jag för närvarande delar bunker med. De tre personerna som trycker längst fram i värnet ser ut att vara för trötta för att bry sig, deras sinnen har redan gett upp tanken att någonsin komma levande ur detta helvete skapat av människans förpestande grepp. Deras blickar möter min som på kommando. "Dö väl.." är allt jag hinner säga innan de greppat sina vapen för en sista stormning ut i det okända mörkret utanför. Den sista ser på mig och säger att han gett upp, han hoppas att de okända anfallarna där ute skall visa nåd.. Må den hornkrönte se till att han aldrig mer ser ljuset stiga. Jag greppar mina vapen, en lång slank eneggad klinga och ett projektilvapen av grov design, på vägen ut ser jag vad som drabbat mina kamrater.. Döden skall aldrig ta en av det okändas härolder..

Jag springer hukandes genom regnet tätt följd av en legion av gnagare, deras sällskap är välkommet i en värld som lyses upp av kemisk eld och explosioner. En varelse står framför mig illuminerad av ett starkt pulserande sken från hans eldkastare som still bränner ihjäl en grupp människor. Hud, kött och ben droppar som smältande plast från deras kroppar och ljudet av deras skrik dränks i den kemiska eldens väsande. Klingan väger tungt i min hand när min kropp stilla rör sig över asfalten, ett ljud avslöjar mig och ansiktet jag möts utav döljs bakom en tung ornamenterad gasmask. Mina reflexer visar sig snabbare och bladet pressar sig genom vävnad och rustning. Mina sinnen förvrider sig till ett internt leende innan jag faller ihop skrattande i det brinnande infernot..

Mina ben bär mig inte längre och till och med havets stilla läte gör lite för att lugna mina flammande sinnen. Hat. Det enda som verkar bita på mig är den ständigt brinnande känslan inombords.. Jag vadar ut i vattnet och ser min egen spegelbild.. Ett grinande skelett stirrar tillbaka med tomma hålor där mina ögon borde vara, en benstomme som inte är mänsklig, en styggelse som vandrar i kroppen av en man.. Ylandes sjunker jag ner mot mitt öde i det kalla stilla vattnet..

Eldens årstid..

2011-05-09T23:44:00.001+02:00

The common man is like a worm in the gut of a corpse,
trapped inside a prison of cold flesh,
helpless and uncaring,
unaware even of the inevitability of its own doom..
Det är en underlig dans jag bjudits upp till av det okända.. För första gången på riktigt länge känner jag hur mitt annars så starka grepp om mitt Jag och min essens börjar erodera. På en punkt är jag inte förvånad. Maskinens skugga har verkligen drivit fram det primala inombords och dess hunger efter upplevelser jag vänt ryggen till bränner i mina sinnen. Till och med mina drömmar är infekterade med flammande hav och brinnande ögon i en natt som vägrar släppa taget. En av världens äldsta frågor är just vad som är Jag och hur en hungrande kråka skall ha svaret en myriad andra ting redan sökt svaret på känns hopplöst. Vad som återstår är mitt inre hav, min inre skog och mitt inre berg. Så länge dessa punkter finns kvar kan inte maskinen skada mig. Så länge min styrka brinner i dessa tempel kan inget yttre påverka den symbiot som är Jag.

Vem vandrar i mina sinnens salar? Vem betraktar mig bortom mina slutna ögon?
Vad kallar på mig från bortom sfärernas sång..

Underliga drömmar. Vart leder dessa stigar. Ser mer och mer av det som inte borde bo kvar inombords. Vandrande längs med stigar som gränsar mellan upplysning och barbari. Svävande över dalar som klyvs av skugga och ljus. Simmande över hav som både bränner och svalkar. Har jag alltid vart här? Styrkan återvänder till jorden och den Hornkröntes gåvor tycks många detta år. Dock verkar mina drömmar antyda att en stor och katastrofal händelse kommer reva upp min verklighet igen. När eller hur, frågor som behöver svar.. Eller är det mitt öde att vandra utan syn, när man ändå förlorat det mesta spelar målet ingen roll. Vi kommer brinna för vad vi är, vi kommer straffas för våra band. Det är inte lätt att leva kluven och fördömd.

Väljer att vandra vidare.. Väljer att se vart vägen leder..
Men redan nu vet jag vad som kommer hända..

Hyadernas sång..

2011-04-23T23:02:00.002+02:00

Ave Dominus Nox..
Det är en underlig verklighet.. Mina drömmar visar mig nya vägar och när mörkret faller ser jag klart. Livet är fortfarande en gåta.. För var dag jag söker svaret inombords blir jag allt mer förvirrad.. En allt för splittrad själ i en allt för komplicerad kropp.. Vi vandrar längs med konstiga stigar i jakten på en framtid, en av många möjliga framtider. Kaos.. Den enda konstanten, det enda som tillåts styra mig på min resa genom det oändliga, oändliga möjligheter bortom ändlösa stigar.

Jag vandrar ensam med vetskapen om att jag skall dö på denna resa..
Jag vandrar ensam med vetskapen om att ingen kan se bortom denna mask jag bär..

Stjärnorna flammar ovanför på en himmel som bär på så mycket skönhet och så många svar att blotta tanken bländar mig.. En tanke dansar inombords, en tanke som andats så länge utan att få blomma ut. Ett ögonblick i tiden kan vara så otroligt viktigt att det ger näring för flera år framöver. Ett ögonblick kan definiera vad man blir och vad man är. Jag har väntat så länge med mina portar stängda för omvärlden..

Jag står i midnatt klädd..

Mina Resor i Oneiros IX..

2011-03-19T03:44:00.004+01:00

..and yet for the first time I see with eyes unclouded..

Ett skott ekar i natten, någonstans långt bortom skogklädda horisonter syns en eld flamma upp. Den bistra orangea himmelen skär sig mot den svarta pelaren som stiger tyst emot den oändliga ytan bortom. "Det är dags att gå hem nu.." säger en röst vid min sida. Jag möter ett litet ansikte vars hud sedan länge vart perforerad av vad som verkar vara enorma illröda bölder. Ett skall hörs i skogen bakom oss och trots att jag inte vet vem den lilla figuren är plockar jag upp den och påbörjar min vandring. En korridor uppenbarar sig från ingenstans och fångar obönhörligt upp oss när jag trött försöker fly undan det okända. Bortom en krök ser jag en liten grupp rådjur. Jag är åter ensam.. En efter en kommer de små djuren fram till mig och stryker sig likt katter mot min kropp. Känslorna väller upp inom mig likt en sjukdom och hugger tag i hela min själ.. Ilska, frustration, kärlek, rädsla och hat.. Allt flödar fritt och jag känner hur jag kraftlös faller ihop likt en marionett vars mästare skurit av alla trådar. Jag är döende.. Vad är jag..

Jag ligger i en säng, en hona ligger vid min sida, men vem.. Jag ser bara taket och dess strukturer dansa för mina fördärvade sinnen. Rösten som talar till mig kunde lika gärna ha vart ljudet av porlande vatten. Tystnaden vore att föredra före detta. Taket ger vika och slits bort med ljudet av vakuum, ovanför blickar en oändlig stjärnklädd himmel ner mot mig. Ligger kvar, hennes trevande händer slingrar sig längs med min hud. Något störtar emot mig ifrån natten, mörkret ges en skepnad som närmast kan beskrivas som ett gytter av fladdrande tyg och brännande ljus.. Min skepnad börjar smärta, likt en myriad av skärsår bombarderas jag av intensiva smärtor. Hennes vattenröst mal på men i förgrunden har ett högfrekvent skrikande sedan länge fyllt upp mitt kranium. Jag vrålar ut min ilska mot ett kallt och oförstående universum.. Dess skapare svarar och min värld svartnar igen..

Svarta vingar..

2011-03-03T23:43:00.004+01:00

You shadow of a forgotten dream, you come to take my soul away..

Jag kan känna det brinna likt ett virus inombords, min verklighet rämnar omkring mig och för var natt prövas mina sinnens förmåga att hantera nya visioner. Mina ögon vandrar över min omgivning och inombords funderar jag när nästa vansinne skall slå till och förvrida den omgivning jag tror mig känna igen till något oigenkännligt. Ibland går det veckor, ibland bara minuter men det kommer alltid tillbaka, alltid..

Under så många år nu har jag vandrat längs med vägar som andra har förkastat, jag har sökt svaren på frågorna som andra inte vill ställa och jag har kämpat mot mina inre demoner utan att någonsin förstå varför.. Jag har en överlag negativ påverkan på min omgivning tycks det mig.. Folk förstår mig aldrig och blir besvikna på min oförmåga att förstå.. Det enda konceptet jag kan förstå är frihet, och frihet tycks vara något väldigt svårt att kombinera med både civilisation och mänsklighet.. Jag ser ut ur mitt fängelse och känner en viss bitterhet över mitt öde, fast i en kropp jag aldrig upplevt som min, fast i ett samhälle jag aldrig velat tillhöra.. Jag vänder mig bort, jag väljer att vandra..

Vad gör man när man står i ett vägskäl och alla vägar är fel?
Oneiros vägled mig..

Utan vingar..

2011-01-30T03:46:00.002+01:00

He that can live alone resembles the brute beast in nothing,
the sage in much, and God in everything
Natten faller och min styrka faller med den. Har natten till ära insett precis vilken galen individ jag verkligen är, mina drömmar som tills vidare håller mig vid liv är sköra kreationer som lätt kan splittras av för mycket yttre påverkan.. Aldrig har jag saknat mina vingar så mycket som nu.. Varje steg jag tar känns som en förolämpning mot min sanna form, varje andetag en förbannelse. Men ändå, mot alla odds kämpar detta kadaver vidare.. Varför? Är det för att den korkade besten som är jag vägrar ge upp? Är det en överdos av vilja som håller mig flytande när hela världen sjunker runt omkring en? Nej.. I natt har jag insett att det är det sjudande vansinnet som bubblar under ytan som håller oss samman, som svetsar ihop det monster jag är med det odjur jag har blivit. Två individer låsta i en evig spiral av stridande viljor. Under månens faser skiftar jag från vad jag är till vad jag ska bli och utan att tveka ylar jag vidare mot det okända kokande av livslust..

Det ensamma berget lockar mig allt mer.. Har aldrig förstått mig på människor, har alltid vart en outsider dömd att försöka förstå vad som pågår i en värld som inte är min egen. Var dag finner jag mig själv drömmandes om att få flyga iväg långt bort, och var morgon vaknar jag upp i samma gamla ruttnande kadaver. Fördömd är ordet man använder, förlorad i mina egna skeva tankar..

Allt jag vill för tillfället är att drömma..
Jag fruktar den dagen jag vaknar upp frisk, för det är den dagen jag dör..

Vintermåne..

2011-01-23T23:01:00.002+01:00

Sanity is for the weak..
Många konstiga nätter har följts utav en känsla som jag inte riktigt kan placera fingret på. Mina drömmar har förskjutits från att vara frenetiska virrvarr av händelser, slumpmässiga kontakter och förvridna aspekter av min omgivning till att visa min död i eld och flammor. Har aldrig vart så här internt förvriden tidigare, tankar och känslor bubblar upp från djupet som jag inte är helt säker på är mina egna. Men samtidigt, vad är jag? Tankar som låsts in där inne kanske är vad jag verkligen är och denna aspekt av någorlunda yttre stabilitet bara är en tunn slöja som begränsar mig.

Har gett upp att fundera på det där..
Det ger mig ingenting att försöka förstå vad ett "jag" är..
Förändring är den enda konstanten..

Tiden flyger förbi mig med osedvanligt raska kliv. Snart är det Februari, en bra månad. Kanske är det en passande månad för mig att faktiskt ta mig i kragen och försöka bygga ihop mitt liv igen.. Vem vet, det okända styr.. Nu vill jag bara att min tid skall räcka till, att mitt öde inte skall fånga mig i det grepp jag aldrig kan bryta.. Bara en vecka kvar tills jag står helt ensam med mina inre demoner.. En vecka är ingenting..

Krig..

2011-01-12T00:44:00.002+01:00

Sing then the core of dark and absolute oblivion
where the soul at last is lost in utter peace.
Någonstans inombords bär jag en enorm reva. Denna reva tycktes så liten och obetydlig en gång i tiden men på senare tid har dess proportioner ökat drastiskt och jag finner mig själv allt mer förvirrad och förlorad i vad som är min drömvärld och vad som är den faktiskt fysiska verklighet i vilken min kropp är baserad. Drömsynerna blir allt mer komplexa i sin struktur och förföljer mig även bortom de gränser som tidigare ändå vart relativt tydliga. Jag har länge vetat att min världsbild blivit allt mer grumlig men nu börjar min koncentration och minneskapacitet att rubbas allt mer. Förvirrad över vad som hänt på vilken sida av slöjan börjar jag allt mer känna mig fast i en levande dröm som jag inte har någon som helst kontroll över. Inombords bär jag på ett litet frö av styrka som bara väntar på att få blomma ut, inombords vet jag att det är hög tid för mig att möta mina demoner och försöka greppa det kaotiska inre som uppstått.

Tiden går vidare, tror jag. Snön smälter och med den blir Maskinen återigen den smutsiga skitiga stad jag sedan länge vant mig vid att se. Sommarens grönska och vinterns kyla kan temporärt ge staden en viss naturlighet även om den är det högsta exemplet på hur viktigt det är med kamouflage.. Nåväl jag drar till bergen snart igen, tillbaka till det vilda som jag så älskar med hela mitt väsen. Det här tungsinnet som faller över mig när jag då och då vandrar längs stadens gator måste lindras med skog och berg..

Vinterns trolldom håller mig ännu stark..

Yule..

2010-12-24T20:44:00.002+01:00

In there stepped a stately raven of the saintly days of yore.
Not the least obeisance made he; not a minute stopped or stayed he;
But, with mien of lord or lady, perched above my chamber door -
Perched upon a bust of Pallas just above my chamber door -
Perched, and sat, and nothing more.
Drömmar.. Att känna luften under mina vingar, att se landskapet färdas förbi under min skarpa blicka, att färdas i mitt rätta element.. Det är denna kropp som är min eviga förbannelse, en kropp som jag var dag känner mig allt mer frånkopplad till. Även nu när jag sitter här och ser ett par fingrar dansa över maskinens yta känner jag mig helt och hållet avstängd från alla former kontakt med mig själv. Någonting inombords vill bli fri igen, fri från bojorna slagna i kött. Ett tag valde jag att acceptera mitt öde, ett tag kände jag mig nästan som en del av detta fängelse innan det okända återigen slet mitt sanna jag till ytan och visade mig vart jag hörde hemma. Drömmar..

Tankar.. Jag färdas genom livet i en evig flykt, jag söker fly från det som tynger ner mig, jag vill fly från den förruttnelse som förföljer mig steg för steg. Vad är lycka om den begränsas av min egen fångenskap, är jag inte född fri och med universum som min yttre gräns? Nej säger mänskligheten med sina kedjor och bojor, man är aldrig fri att göra något utan att fördömas av alla andra. Allt som sker detta kadaver är ständigt under omvärldens granskande ögon, den enda friheten jag har när jag sitter ensam och begrundar alla fel med min egen verklighet, när jag ensam sitter på berget under min skapares vaksamma ögon. Vad drivet mänskligheten att kedja sig själv så.. Är det en rädsla för den förändring som kommer naturligt med vart steg vi tar? Är det meningen att visionärer ständigt skall behöva förklara var steg de tar inför rädslan att världen runt dem kommer korrumperas av det kaos de sprider.. Jag är hellre än drömmare och en avatar av detta kaos än att böja knä inför ordning, för vad är ordning om inte stagnation och sönderfall. Vad som ger mig styrka och hopp för framtiden är att var steg jag tar gör jag i det okändas marker. Vinterns grepp har redan fäst sig vid min själv och nu glädjs jag för det kaos som krälar under mina fötter, återfödelse är möjlig bara man tror på dess sanna budskap att allt är förändring..

Känslor.. En del utav mig vill bara kasta denna mantel ifrån mig för jag har aldrig vart bra på känslor. Kluven står jag och blickar ut över det som kunde ha vart mitt liv, jag har så mycket att ångra men kan inte göra det för att ångra något vore att frånsäga sig tron på det ständiga tillstånd av förändring som är mitt liv. Inombords rasar en malström som var dag sliter mig under, en kraft jag inte förmår kämpa emot trots en instinktiv vilja att undfly dess dragning. Mitt hjärta har vart ett tempel låst för omvärlden så länge nu att jag är osäker på vad som huserar där inne. En mental kyla och frostig inställning har var mitt enda försvar mot det odjur som ligger i detta mitt sista sanktum.. Nu står jag här i bergen under den klara midvinternattens ändlösa tak och undrar vad man gör vid vägs ändå, vad gör den vilsne i en dimma han aldrig ens sökta navigera sig i.. Är det för sent att kasta sig ner i djupet och bara hoppas på att inte drunkna en andra gång? Drömmar..

Midvintern har passerat och världen går mot ljusare tider. Det okända driver mig vidare med oresonliga steg, förändringen måste alltid ha sin roll att spela.. Är jag detta odjur som döljer sig i djupet eller har jag stigit över dess kaotiska natur? Jag vaknar upp i samma kaotiska tillstånd som vanligt och för var steg jag tar blir vansinnet allt mer uppenbart. Jag är en naturkatastrof som helst bör hållas borta från människor, de stjärnor som lyser dubbelt så klart lyser hälften så länge.. Men som jag har lyst över min omgivning.. Jag är lycklig men jag är kluven.. Vad är jag..

Dimman rullar in..

2010-12-19T03:57:00.002+01:00

God loved the birds and invented trees.
Man loved the birds and invented cages.
Långa perioder av nattjobb har nu slutligen tiltat det lilla förstånd jag haft. Min hjärna bubblar och kokar av återhållna bilder och visioner och allt jag kan göra är att förlora mig själv i mina drömmar som jag lärt mig att göra. Viljan att leva är starkare än någonsin men min kontakt med verkligheten är svagare än någonsin, en konstig kombination i sanning.. Midvinter snart och med dess makt kommer en ny början, en början av ljusets återväxt. Kommer nästa år ge mig styrkan åter? Frågor som man lika gärna kan vråla ut i tomheten och kylan, frågor som man lika gärna kan strunta i att ställa..

Jag längtar efter något, men min själ kan inte besluta sig i vad det är. Min kluvenhet har fått ny grogrund när mina sidor strävar efter sitt separata mål. Jag vet att detta kommer bli en del av mig, jag har nästan slutat kämpa. Varför söker jag motverka min natur? Jag blir inte klokare med åren, bara galnare..

Mer prövningar väntar mig i det kalla norr.. Tiden går för fort..

Högtid..

2010-11-05T09:33:00.001+01:00

Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot...

Samhain..

2010-10-31T21:48:00.002+01:00

Ever Their praises, and abundance to the Black Goat of the Woods.
Iä! Shub-Niggurath! Iä! Shub-Niggurath!
The Black Goat of the Woods with a Thousand Young!
Samhain, mystisk tid på året när mina sinnen rusar mer än vanligt. Helgen passerade i ett rus när min nihilism blommade i takt med att stadsskallarna förfasade sig över mitt och Mightors beteende.. Sökare kommer alltid att ses som annorlunda men i våra fall är vi nog minoriteter även i denna grupp. Sjätte Tunnan var lika trevlig, välbefolkad och varm som vanligt, efterlyser en jävla ventilation omgående, men men..

Resten av denna kväll kommer passera inför mina drömmande ögon, fick en känsla av att det är något jag glömt bort, något jag har förträngt lite för länge för mitt eget bästa. Nåväl allt kommer att klargöras vid tids ände, mina vägar är och förblir temporära stigar i ett kaos jag söker kontrollera. Avskyr kontroll, avskyr stagnation.. Besten ylar inom mig, löven viskar sin sista sång i sitt stilla rasslande och mörkret har påtagligt sänkt sig över vår kärva värld. Vintern närmar sig, bestens tid, min andra sida.. Vi står förenade för första gången på länge, kanske kan cirkeln slutas återigen, om inte står jag återigen och ylar min mästares namn i den kalla vinden..

Vattenfärger..

2010-10-08T08:27:00.002+02:00

Im lost, wandering between worlds..
Verklighet. Ordet har verkligen tappat all innebörd för mig. Vad är verkligheten, vad jag kan se med mina egna ögon eller vad andra säger åt mig att jag skall se? Är det så att hela världen lider av kronisk blindhet där jag och några andra få valts ut att se helheten eller är det verkligen så att vansinne är en genuin sjukdom som drabbar vissa till att se så mycket mer. Den senaste tiden har vart en omvälvande upplevelse på mer än ett plan och för tillfället vet jag inte vad jag skall göra.. Jag har aldrig känt mig mer säker på att jag verkligen inte vet någonting och ironiskt nog kör mitt vilda hjärta över min kalla vilja för närvarande.

Mina drömmar målar upp ett skrämmande scenario för tillfället, jag är rädd att begå ett misstag som kanske redan fått stort inflytande i mitt liv. Jag lever inte som jag lär för tillfället och låter rädsla för det okända mer eller mindre dominera mitt liv. Kan vara ett av mina stora misstag för när man väl vandrar ner för rädslans väg har man redan vänt ryggen mot allt man tror på. Vad som än händer kommer mitt hjärta flamma klart i natten även om det är dömt att flamma ensamt..

Skapandet har nått en ny kreativ topp, jag har så mycket idéer som fortfarande bara ligger vilande i brist på tid och material att förbruka.. Men tiden kommer att komma till mig lika säkert som att månen stiger om nätterna för att belöna mig med sin kärlek. Denna gamla kråka kommer alltid att ha en väg genom dimman så länge hennes klara sken finns där att vägleda mig.. Men frågan kvarstår, vad gör denna sökare när allt verkar peka på samma enkla lösning..

Dagen skall gå till målande av vardagsrum och allmänt plockande. Har ännu inte fått upp alla saker på väggarna och min kråkborg ser ut som ett katastrofområde, passande kanske med tanke på vem som bor där..

Höstmörker..

2010-09-26T20:55:00.003+02:00

All things burn in the flames of change..
För var natt som går faller mörkret allt tyngre över världen, och med mörkret kommer insikter. Har aldrig passat in någonstans och trots detta har jag alltid sökt acceptans i min direkta omvärld. Genom det okändas försyn fann jag den flock jag nu springer samman med, hovet och den dekadenta föreningen. Förändring och anpassning.. Ingenting..

Söker något som kan rättfärdiga allt som det okända skänker mig, men jag vet att jag inte förtjänar hälften av allt jag ges. Min styrka är i zenit men min vilja fladdrar fortfarande mellan bestialiskt vansinne och kall beräknande instinkt. Så länge jag drar luft genom mina lungor kommer jag förbli en dualistisk natur, att försöka förstå mig kräver mer än vad folk kan prestera.. Kryptisk, orubblig, kaotisk.. Döden klär mig.

Vinden ylar utanför fönstret, solen har sedan länge försvunnit bakom de dunkla skogarna och kråkorna sitter i träden vakande den kommande natten. Jag är hemma, i bergen där jag föddes, där jag formades. Något vaknar inombords var gång jag sätter fötterna i bergens mylla, känner lukten av skog, av växtlighet och av fukt. Makten spirar omkring mig, den hornkröntes landskap, det okändas marker. Vad är det som vilar inombords och varför är denna plats så förnyande, så läkande.. Dessa frågor kommer jag aldrig få ett svar på, det behövs inget svar.. Allt jag vet är att det förnyar mig och håller mig vandrande. Vart min väg leder vet jag inte, jag bryr mig inte, jag litar på mina instinkter..

Vi gör alla val i våra liv, och i slutet är det valen som formar vad vi är.. Mina val har lett mig bort från normen, bort från det som folk anser är accepterat. Folk må kalla mig för ett monster, för en idiot, för en dålig person.. Well, antagligen är jag allt det där och mycket mer, men samtidigt är det de andra som sätter upp lagarna som söker kedja mig. Friheten är det enda jag egentligen har, friheten och den känsla av styrka som fyller mig när jag står i vinden obunden och fri.. Jag är ett odjur, har alltid levt med en inre demon, och inatt börjar jag inse att det är vad som skapat mig.. Jag är den gamla kråkan, jag är det okändas kärl. Världen är oändligt stor och utmanande. Jag väljer det omöjliga..

Visor i natten..

2010-09-20T21:30:00.004+02:00

I disapprove of what you say,
but I will defend to the death your right to say it..
Frihet på ett helt nytt plan, månen lyser ner genom de tunna molnen och fyller mig med sitt förgiftande sken. En värld som denna tycks ständigt bjuda på nya upplevelser, den Hornkrönte har verkligen belönat mig för min vilja att strida.. Flytten är avklarad och mitt nya näste har precis börjat se någorlunda beboeligt ut, men än är det mycket kvar. Oljade nyss in balkongen och alla utemöbler, imorgon blir det mer av det vanliga plockandet av diverse saker och ting som följt med.. Nåväl allt i sin tid..

Valet är en historia i sig, och jag har som vanligt valt att avstå.. Jag kan komma på bra många anledningar till att inte rösta, men detta val dök den viktigaste av alla anledningar upp av sig själv.. Jag kommer alltid vara en individ, att svära sig till ett politiskt system är som att avsäga sig själv makten att styra över sin egen framtid. Vad jag än må vara så är jag iallafall mån om den kärnan inombords som är jag, den är viktig och den är det enda jag har när mörkret faller.

Mycket planer framöver, Sigtuna, Gävle och bergen..
Allt i sinom tid..
Nu vill jag bara sova, och drömma..

Septembereldar..

2010-09-03T22:43:00.003+02:00

The temple of our purest thoughts is silence..
Tiden för den slutgiltiga flytten närmar sig med stormsteg och mer och mer av min lägenhet har förpassats till lådor och kartonger. Förändringen pulserar i luften och jag har stora förväntningar på den kommande flytten även om det i praktiken är mer eller mindre omöjligt att föreställa sig vad som komma skall.. Livet har hittills vart en veritabel omöjlighet att styra och ju mer jag ser av mitt bottenlösa undermedvetna desto säkrare blir jag på tanken att det lurar en arkaisk best där nere väntandes på att stiga till ytan.

Hösten är här, en årstid i vilkens famn jag verkligen kan andas ut.. Någonting med den kalla klara luften är helt frigörande för mina sinnen och min inspiration skenar i det kyliga klimatet.. Så fort packningen är klar för natten skall jag ta mig en välförtjänt öl på musslan, det känns som evigheter sedan sist.. Det är med blandade känslor som jag river upp mina rötter från tre års tid för att ströva vidare mot nya mål. Förändring är vad jag lever för och det får jag.. Nu skall jag bara packa det sista och sedan bege mig in för lite sällskap och god konversation..

Natten flammar och jag dansar som en kaotisk låga i dess mitt, mitt väsen är förändring och därför kan jag aldrig kan tämjas.. Låt lågor dansa över mitt kött och visa mig vägen..

Drömmar..

2010-08-23T18:08:00.002+02:00

The best reason for having dreams is that in dreams no reasons are necessary.
Augusti har nästan passerat och de första tecknen på den annalkande hösten börjar ge sig till känna. Kylan och mörkret är det första som jag välkomnar med öppna armar då det brukar kunna ge min begränsade sömn en välbehövlig knuff i rätt riktning. Mina drömmar på senare tid har vart allt mer av det fantastiska slaget, allt ifrån transformationer till omöjliga horisonter och ändlösa hav som jag seglat utan mål eller mening. Någonstans inombords tror jag alla dessa drömmar har sprungit ur samma bittra källa, den springbrunn som vet att jag aldrig någonsin kan fånga det som jag så länge jagat.. Det är med en bitterljuv känsla som jag betänker att jag kastat bort större delen av mitt liv jagande något som jag innerst inne förbjudit mig själv från att uppleva.. Drömmen lever, och den är ett förgiftat sår som vägrar läka.

Livet går vidare och flytt mot nya breddgrader är att vänta. Skall bli skönt med nya miljöer men framför allt skall det bli underbart att komma bort från maskinens pulserande hjärta. Jag har trivts rätt bra i Vasastan med de små lummiga bakgårdarna och det något sömniga stadslivet som uppstår längs de böljande gatorna men jag behöver förändring, och det snart.. Flytten isig ser jag inte fram emot, men det är bara en process som kommer leda till något gott, och nu ser jag fram emot det med hela min själ.

I helgen skall jag till bergen igen, för att vandra genom de skogar jag kallar mitt hem och rena mig i den sjö som jag växt upp bredvid. Att sakna en plats något så infernaliskt är ovanligt för en rotlös individ som jag själv, men jag antar att allt är bättre än staden, att allt är att föredra före civilisation..

Livet må vara en studie i vanföreställningar och mardrömmar för tillfället, men jag lever det och jag njuter. Min belöning ligger i de små tingen som uppstår i den makabra situationen som jag lever i. Det är något speciellt med att vara ett piprökande troll under en bro på jakt efter människor..

Mina Resor i Oneiros VIII..

2010-08-08T08:41:00.002+02:00

Eyes in the dark depth..
Mörker omsluter mig och den blodröda månen kastar långa skuggor över grusvägen som jag vandrar längs med. Omkringen sluter en tät skog upp sig likt två massiva väggar av barr och grenar, luften känns tung av mylla och förruttnelse och bara det höga sjungandet av insekter fyller luften. Vägen känns mjuk och overkligt porös under mina fötter och försöker hindra mig från att avancera mot bergen i fjärran. Vid min sida vandrar en grupp med mänskliga varelser klädda i trasor, deras ansikten är höljda i mörker och dimma.. Framför oss öppnar sig en enorm grotta i den mörka bergväggen, ett arkaiskt gap som verkar leda ner mot en blekt upplyst undervärld. Jag vandrar in och låter dunklet sluka mig.

Framför mig ekar ett smattrande ljud spöklikt genom de trånga valven, en känsla av tomhet och ensamhet vidrör mig stilla. Mörkret sluter sig omkring mig och framför mig vidgar grottan sig mot ett stort underjordiskt hav. Vid stranden står två ansiktslösa och pekar ut över vattnet. En kittel står och puttrar vid en sten och eldstaden glöder med ett onaturligt skiftande sken som gör en direkt illamående. Jag vandrar ner mot vattnat och kliver ner i det kyliga men ändå uppfriskande vattnet.

Klippan breder ut sig över en arktisk skog, ovanför mig flammar norrskenet och världen målas av dess skiftande färger. Någonstans i fjärran känner jag hennes närhet som en flammande pelare som kallar mig med sin värme. Det okända manar mig vidare längs med en liten stig upptrampad av något djur. En lite kåpklädd varelse följer mig i hasorna och samtalar med mig på ett språk jag inte riktigt kan förstå, allt jag vet är att han är min vän och att han försöker säga mig något. Steg för steg känner jag hur resan blir tyngre och tyngre, i klippan är en trappa uthuggen och jag börjar klättra vidare mot rösten som manar mig vidare inombords. Jag kan känna närheten av det jag söker, jag kan känna värmen av en varelse jag jagat sedan många år.. Världen förvrids framför mig och mörkret sänker sig över Oneiros..

Glödande måne..

2010-08-05T05:55:00.003+02:00

God has given you one face and you make yourself another..
Vi går mot mörkare tider.. Hösten är på ingående och jag känner en form av glädje inombords över hur de första eldarna skall tändas över skördelandskapen för att försöka sprida det sista ljuset innan vintern slår till med sin karga och obevekliga natur. En av de många förmågor jag alltid haft är att läsa av skuggspel av alla de former, någonting instinktivt inombords känner sig hemma med att läsa av folks försök att dölja det obehagliga. På det sättet är vi som månen som jagar bort skuggorna nattetid och ger en blek men ändå klar stig att vandra längs med. Har haft en lång period av tungsinne nu på senare tid som jag valt att dölja under någon form utav mantel, en period där jag låtit parasiterna i min närhet leva på min egen flammande styrka. Det får räcka nu, jag lever för mina vänner, inte för de som bara utnyttjar och förstör allt de kommer i kontakt med. När någon går för långt vidtar jag åtgärder även om det bidrar till att folk kallar mig empatilös.. Jag har empati, i otroliga mängder, men jag väljer att använda den på de i min flock, inte på de gamar och parasiter som tar utan att någonsin ge tillbaka..

Förändring är nyckeln till allt.. Stagnationen som satt sina spår i mitt undermedvetna är nu mer eller mindre raderat, på gott och ont. En period av uppvaknande kan vara en smärtsam upplevelse men samtidigt behöver man ibland se sig om och inse att världen är så mycket mer än vad man själv ger den möjlighet att vara. Jag söker fortfarande samma svar och tystnaden som möter mig är och förblir min största utmaning här i livet.. Tills svaren kommer till mig kommer jag sträva vidare med kaos starkt bundet i mitt bultande hjärta, med förändring i mina ögon och med ett formlöst medvetande som kan ta den skepnad den behöver för att överleva. Så mycket kärlek, så mycket hat och så mycket känslor bakade samman i en kropp som uppenbarligen inte är byggd för dess starka primitiva krafter.

Himmelen flammar ovanför, havet slår stilla mot kusten och skogen viskar till mig var natt som jag sluter mina ögon. Och där i mina stilla och klara sinnen ser jag mina drömmar och vet att de nog för alltid kommer förbli just drömmar..

Muterande enhet..

2010-08-04T04:44:00.001+02:00

Change and change until change is our master, for nothing neither god nor mortal can hold that which has no form..
Ironiskt att jag först nu inser hur mycket jag förändrats sedan mina tidiga dagar, och än idag påverkas jag ständigt av nya infall och idéer på ett nästan primitivt plan. Att vara styrd av stjärnorna är ett koncept som tycks falla i tankarna när jag känner hur mitt humör snirklar sig likt en rabiat klängväxt i jakt på fäste i en värld som tycks som gjord för att sakna underlag. Jag har vandrat en krigares väg, en väg som jag själv insåg var alldeles för styrd för ett odjur som jag så jag föll allt mer ner i någon form utav mörkare fas.. Nu är även den totala kaotiska existensen förvriden till det odjur jag ser i spegeln var dag. Att hata sitt utseende är något jag försöker att undvika, det är varken konstruktivt eller på något sätt givande men likt förbannat är det något som inte stämmer med den humanoida skepnaden som stirrar på mig med sina tunga ögon efter en natts drömvandrande. Vad döljer sig i dessa brunnar av vatten, i dessa malströmmar ledande ner till det undermedvetna, vad döljer sig i svärtan av pupillens djup..

Ögon, jag ser dessa skepnader överallt i mina drömmar utom i det ansiktslösa. Kanske ett tecken på att det inte är i det humanoida som jag skall söka det sanna utan i allt annat, i träden, i byggnaderna, i asfalten, i haven.. Ända sedan Freud började analysera människans drömmar har det ständigt ifrågasatts om det går att lära sig något av sina drömmar.. Jag börjar fundera på om det inte är så att våra drömmars reflektioner skall lära sig något om vår falska verklighet vi lever i just nu.. Fysikens lagar har aldrig betytt så lite som just nu. Vi har brutit mot dess klaraste regler för länge sedan och redan nu när vi stirrar oss blinda på det oändliga kosmos inser nog alla med djurisk och primal fruktan att det okända styr vår sfär av existens, inte vetenskapen. Förändring, entropi och mutation är grundvalar i denna rymd och tid. Människorna är och förblir pjäser i ett kosmiskt spel för stort för de små liven att inse.. Och var natt när jag sluter mina ögon ser jag det kosmiska dansa inför mina sinnen, jag ser helveteseldar från tidernas födelse och det fasor som dansar nakna och ansiktslösa vid dess våldsamma sken. Världen är blek och natten lång, men det börjar gry mot dag och jag inser för mina stilla sinnen att livet är underbart just för att det är ett dansande kaos utan riktning, ett kosmiskt offer till det oändliga vi inte kan se, till det okända vi inte kan förstå..

Vetenskapen kommer alltid att sätta ögonbindlar på de som inte vågar se gryningen och det ljus som kommer, själv väljer jag att följa mitt djuriska hjärta. Även om jag skulle slockna utan mer än en sista suck har jag levt mitt liv fritt och öppnat mitt hjärta inför kaos.. Döden har ingen makt för en av den hornkröntes klan..

Bortom dimman..

2010-07-30T22:52:00.005+02:00

Chaos cares not for self-preservation, for reason, or for truth..
The essence of chaos is change eternal..
Vad är det som säger att världen har en gräns, att det finns en definitiv sanning som på något sätt går att mäta och datera med exakta medel? Ingenting jag någonsin sett eller upplevt tyder på att världen är en statisk exakt modell, snarare tvärtom att det enda som är definitivt är alltings fraktala ständigt muterande natur. Uppenbarligen är detta även sant om min själ och mina drömmar som ständigt kastar mig från ytterlighet till ytterlighet. En varelse samtalar till mig på sätt som leder mig att inse att mitt liv bara är ett steg närmare min sanna natur, den natur som alltid funnits där kedjad i djupet. Tiden rinner iväg med en rasande fart på både gott och ont.. Reflektioner av det gångna och min brutna resa genom en natur som jag inte kan känna igen mig i bär spår utav den förlorade i sig, en sida jag trodde mig förstört sedan länge men som uppenbarligen fortfarande lurar i de grumliga vattnen av mitt undermedvetna likt Leviathan väntandes på sitt byte.. Natten faller och med den kommer rösten, det okändas andetag vilar tungt bakom min rygg och tvingar mig till nya mystiska insikter..

Vad är då meningen med en resa som inte tycks ha något slut, vad är meningen med en värld där jag själv är lika kluven och förbittrad som tidvattenvågen som slår oresonligt mot kusten. Antagligen är detta vad min resa handlat om från början, ett sökande inte efter sanningen utan efter den insikten jag behöver för att resa mig ur de grumliga vattnen och ta tillbaka de delar av mig som förlorades för så många år sedan.. Symbios och evigt drömmande.. Det är hög tid att dessa delar av mig får ta total kontroll.

Koden håller mig vid liv, styrkan pressar mig mot nya gränser inom det okända och min vilja driver mig att bryta ytan ur dessa djupa vatten.. Må den hornkrönte vägleda mig..

Tomhet, ensamhet, styrka..

2010-07-26T17:12:00.002+02:00

My heart is a lonely hunter that hunts on a lonely hill..
Många sömnlösa nätter har jag vandrat över dunkla ängar längs stigar klädda i dimma och dagg. Många har varit min tankar genom åren som fått min styrka att skena mot nya tidigare oanade höjder. Nu står jag här vid vägen jag valt att följa, bakom mig ligger allt det jag valt att offra för att nå fram till vad jag anser är mitt livs högsta mål. Min kod har varit en livbåt i natten som hållit mina sinnen starka och vaksamma. även en sökare som jag börjar inse att tiden är kommen då det är dags att kasta sin sista mantel, det sista som håller mig kvar vid mitt livs historia.. Var natt upplever jag nya visioner av det förgångna kryddade av det okändas väv, historier som jag valt att förtränga och fly undan bubblar upp som vålnader ur en arkaisk kyrkogård. Jag väljer att möta dessa minnen här och nu, för rädsla är ett gift som sakta kryper sig på en och suger den styrka man har från ens kadaver..

En sak håller mig grubblande, kärlek.. För mig har min krigarkod och den ed jag svurit alltid fått stå längst fram i mitt liv, likt den sköld som skyddar mig från besvikelse, svek och tragedier. Ändå fängslas jag ständigt av detta primitiva kall, detta djuriska förhållningssätt till en annan varelse. Kärlek går att jämställa med mycket annat men få saker ger en sådan fasa, sådan plåga, sådan styrka och ett sådant hopp som kärlek..

Jakten verkar vara oändlig och det okända visar mig bara den tid som förflutit i galenskap och inre strid men min dröm förblir stark och klar. Den som inget offrar har heller aldrig någon möjlighet att vinna.. Det okända vakar över mig, jag borde nöja mig med det svaret.. Men ändå väntar jag bara på att främlingen ska förgöra mig..

Mina resor i Oneiros.. Del VII

2010-07-25T04:02:00.001+02:00

All the things one has forgotten scream for help in dreams.
Befinner mig på ett sjukhus, uppenbarligen någon form utav psykiatrisk avdelning i ett större komplex. Vad jag gör där är svårt att säga, kanske är det så att jag är där för en utredning, kanske så är jag själv en intagen individ.. Rummen är starkt upplysta av det bleka döda skenet från lysrören och väggarna är klädda med träpaneler i rummet som jag sitter. På borden ligger en stor bunt med papper och diverse maskiner för inspelning och mätning av allt man kan tänka sig. En okänd kvinna sitter mitt emot mig och pratar på ett språk jag inte kan förstå, hennes ord agiterade och otroligt påfrestande. Jag försöker sätta mig upp men min kropp vägrar lyda mig, jag sluter ögonen och någonstans inombords känner jag hur jag faller in i mig själv..

När jag vaknar upp sitter jag framför en skäggig gammal man som tittar på mig lakoniskt med trötta men vänliga ögon. Han frågar mig hur jag mår.. Min omgivning är liknande som den innan med samma träpaneler och bråte som fyller rummet från golv till tak men något är bara så sjukt fel. Mina instinkter vrålar ut i ren antipati över hur fel allting känns men ändå sitter jag där tyst och stilla och betraktar personen som uppenbarar sig framför mig. Han skriver något snabbt på ett papper och börjar vandra runt i rummet förklarande för mig att jag lider av paradoxal schizofreni. För varje steg han tar ekar stegen på ett sätt som bara känns helt fel, allt i rummet känns så absurt och felaktigt att hela min kropp tycks känna av dess felaktighet. Han kommer närmare mig och jag lägger märke till en digital klockradio som står i på bordet. Tiden visar 43:16.

Jag sugs tillbaka i min egen kropp igen och framför mig står den tidigare kvinnan och ruskar i mig, jag förstår fortfarande inte ett ord av vad hon säger. Hon talar till mig uppmuntrande och försöker förklara att jag bara har haft en mardröm. Av någon oförklarlig anledning vet jag att hon ljuger, att någonting är så sjukt fel.. jag vandrar ut ur rummet och följer den långa bleka korridoren mot ett okänt mål, jag tror jag söker efter kafeterian eller ett vilrum men skyltarna visar bara totalt meningslösa symboler för mig. En kakofoni av larm och skrikande personer fyller korridoren när någon patients respirator tycks ha lagt av. Jag sluter mina ögon och försvinner igen..

Jag sitter återigen fastspänd i den lilla kontorsstolen och den äldre mannen förklarar för mig att jag bara haft en mardröm.. Han ler glatt när han ser att jag svarar på hans något omilda uppvaknande och backar tillbaka för att betrakta mig. Någonting med hela hans personlighet känns så vridet fel, som om en stor portion av hans kropp saknas eller inte är där helt enkelt. Hur mycket jag än försöker förstå vad som fattas så lyckas min skeva mentala avbild av hur en människa skall se ut inte pussla ihop något sammanhängande. utanför dörren ser jag nu en skugga mot den möjlkiga vita glaset, en främmande person som tycks stå där och bara övervaka. Den äldre mannen tycks bli irriterad och börjar stega bort mot dörren, världen förvrider sig sakta tills det är en helt annan vision som kröner mina ögon.

Jag ligger fastspänd i en säng, över mig står en vanskapt skäggig man med bara ett ben och ett stort varigt sår i hela ansiktet och stirrar ner på mig. Jag vrålar ut i natten men inte ett ord går att höra, allt stannar i den kroppen som verkligen har blivit mitt fängelse..

Mina resor i Oneiros.. Del VI

2010-07-20T06:10:00.000+02:00

We belong to the sea..
Jag är del av en besättning på en större fregatt på jakt efter vad som kallas för havets hjärta, med bland besättningen är Love, Biffen, Mightor och en hel del andra anonyma ansiktslösa. Havet ligger som en spegelbild när vi lämnar Oneiros hamn på ett hopplöst uppdrag att finna denna mäktiga artefakt.. Av någon anledning bär jag på en stor talisman formad som en stor käke, jag vet att dess krafter är stora men att jag fortfarande bara är en lekman i att utnyttja dess styrka.. Jag, Mightor och ett flertal andra har axlat rollerna som beskyddare, utrustad med en lättare läderrustning och en gladius verkar det mig som om Love som är expeditionens ledare har fått för sig att vi kan stöta på fiender.

Det oändliga namnlösa havet ligger som en spegel framför oss när vi lämnar staden bakom oss, vinden sliter i mitt hår där jag står i fören och blickar ut mot den rasande horisonten. En känsla av ensamhet fyller mitt hjärta med sorg när jag stirrar ner i djupet, jag vet att folk kommer dö.. Efter många dygns resa når vi slutligen en grupp mindre öar som tycks klädas i mörkare barrskogar och lummigare lövträd. På mittenön syns ett högt tornliknande komplex som verkar sträcka sig ut i vattnet, dess arkaiska former trollbinder mig och någonting inombords säger mig att detta är vårt mål. Båtens plankor knakar under tyngden från den nyfikna besättningen som ansluter sig i fören, men något känns fel från djupet av mitt hjärta..

Vi står i land, jag och Love debatterar om en okänd fara som tycks existera i närheten av vår destination, ett skepp som bär segel svarta och skiftande som natten. Färden mot templet tar sin början och med resoluta steg vandrar vi in mot arkipelagens mitt. En mindre sjön pryder den spöklikt tysta öns mitt, i sjöns mitt sträcker sig vår mål upp emot himmelen likt ett enormt finger från en uråldrig tid. Solen speglas mot ett blått sfäriskt föremål i tornets topp.. En mindre grupp utav oss börjar vandra mot sjön för att vandra in i templets djup och kräva skatten som lockar men bakom oss hörs nu höga vrål. En stor mängd skuggor springer mot oss i blind frenesi och utan att jag märker något så skiftar min omgivning, öarna sjunker och kvar blir två skepp och den enorma byggnaden som reser sig från djupen likt ett finger från en gammal Leviathan..

All blir ett virrvarr av vansinne och strid där jag hugger mig igenom allt jag ser för att nå hjärtat i blått som pulserar på toppen av tornet, bakom mig hör jag vrålen från de stupade och de fallna men jag känner ingenting förutom lättnad. Ett enormt skratt hörs bakom min rygg och en våg av saltvatten sköljer över mig och pressar mig mot den nu fuktiga trappan av basalt. En enorm humanoid varelse vandrar fram ibland skuggorna och jag vet av någon anledning om att detta är vad som väntade mig från första början. Dess ögon brinner av hat och stridsglädje men allt den utstrålar är ett begär att själv äga det hjärta som jag själv behöver.. Jag sträcker mig för att nå hjärtats pulserande sken samtidigt som Love och vi båda får en chock när kristallen visas vara helt linsubstantiell. En stor fallgrop öppnar sig och sliter ner oss i djupet av templet där en malström snabbt hugger tag i oss och drar ner oss i det okända.

Allt är hav, det enda jag ser är två skepp och en stor mängd plaskande personer i vattnet. Blod flyter tjockt på vågorna och jag inser att Love och den stora varelsen utkämpar en magisk duell om herraväldet över skeppen, ett utav dem slits i stycken i vad som verkar vara en enorm eterisk näve och jag simmar snabbt mot den fortfarande intakta skonaren. Viljorna som kämpar är så mycket mer än vad materialet kan hantera så inom kort krossas även denna emot vågorna som skummar i dess närhet. En ö uppenbarar sig en bit bort och jag och ett flertal andra börjar simma mot dess stränder tätt förföljda av vår okända fiende. En efter en faller min kamrater offer för de okända fienderna och någonting inombords sköljer av mig. Jag vrålar ut ett namn i vinden och höjer mina händer emot skyn.. En skugga uppenbarar sig under ytan en bit bort och rör sig med en mäktig hastighet emot de fiender som kommit närmast mig. Namnet är uråldrigt och tycks mig omöjligt att minnas men det verkar vara en nyckel till det förgångna.. havet färgas rött av skummande blod när detta djupets monster dyker upp och börjar slakta mina fiender. Det liknar en enorm haj med käkar fulla med rakbladsvassa tänder.. Dess ögon skiftar mellan djupt grönt till kolsvart med varje dödad fiende, dess blodtörst smittar av sig till mig men jag fortsätter pressa mig in mot land. Slakten för med sig en kväljande färg på vattnet som tycks tjockt och kladdigt av slaktade människors blod. Min själs inre aspekt har återvänt till mig..

Odjuret slumrar..

2010-07-19T19:44:00.005+02:00

Double, double toil and trouble; Fire burn, and cauldron bubble..
Efter en vecka med utvalda delar av Hovet i Arvika har jag verkligen fått mig en rejäl dos av eftertänksamhet. Jag inser att jag bär på en svaghet som jag inte riktigt kan förgöra och dess förruttnelse sprider sig som en löpeld när själen är svag och odjuret är nära. Någonstans inombords finns det ändå kontroll, en styrka sprungen ur det faktum att jag sedan länge accepterat min något underliga natur. Närheten till det totalt primitiva är vad som håller mig vid liv och det är i denna giftiga intoxikerade källa som jag dricker för allt vad jag har när månen står som högst på himmelen. Styrd av stjärnorna.. Blotta tanken ger mig rysningar..

Ensamheten gör mig gott för tillfället men det kommer kvällar när jag ligger stilla och funderar över vad jag hade kunnat göra annorlunda. Mitt hjärta har sedan länge slitits ur min kropp och nu finner jag bara en längtan där dess bultande slag än gång huserade. Borta är det avgrundslösa hatet och den underbara kärleken, kvar är en gnagande känsla av förlust och en skoningslös vilja att söka mitt hjärtas mening.. Jag lever för hoppet och förändringen, det får vara nog för tillfället..

Mina drömmar blir återigen en nod till det okända och jag har funderat över en återkommande dröm rätt länge nu. Hon deltar i den och lägger ner min livlösa kropp på en blommande äng, min kropp känns som vanligt som ett tunt skall fyllt av en massa inte redo att husera mig. Likt parasiter som strävar att fly från ett redan uppätet kadaver svävar bitar utav mig bort tills bara min kärna finns kvar, sedan vaknar jag.. Vad den kärnan består av är vad som driver mig, vad som håller mig vettig, vad som faktiskt är det egentligen enda jag överlevt på..

Jag söker svar och ledtrådar i de drömmande statyernas dal.. Med lite tur kanske svaret kommer till mig inatt.. Svaret, eller en straffande ängel..

Under en oändlig himmel..

2010-06-27T21:44:00.004+02:00

From error to error, one discovers the entire truth.

Litha..

2010-06-26T19:45:00.003+02:00

By oak, ash and thorn..
Trädgården på berget är ett riktigt sanktum för denna trötta själ. Sitter här i solens varma strålar och blickar ut över Siljans blåa yta med en slags bitterljuv nostalgisk känsla inombords. Delar utav mig vill bara frysa detta ögonblick i tiden och låta dess fantastiska känsla skölja över mig gång på gång. Spenderade dagen i regenerering av mina trötta sinnen, besökte majstångsresningen och låg på gräset i den växlande molnigheten och kände värme skölja över min kropp i vågor.. Det är något otroligt heligt med midsommar för mig, det är inte för inte som jag betraktar den som den viktigaste av alla högtider. Det är en ny start och även om jag antagligen inte borde tänka i dessa banor så är det även en rening av det gångna året som inträffar. Mitt förbund med den hornkrönte förnyas och jag blicka vidare mot nya horisonter.

Kvällen kommer bli otroligt lugn för min del, meditativ med inslag av förnöjelser i form utav fika och en god bok. Jag har gett mig själva fan på att detta ska vara en uppladdning inför Arvika om några veckor. Många funderingar nu som jag ska försöka bena ut, många tankar som jag skriver ner i min svarta bok, många intryck som sakta förtär mig från insidan. Drömmarna i nattens stilla timmar var lika galna som de var vackra. Kanske är det dags att sluta vara så jävla restriktiv.. Jag vet att jag inte längre har något att förlora..

Björken kastar sin långa majestätiska skugga över gården och det är inte utan en form utav längtan som jag ligger här på gräset i min ensamhet. Att vandra genom livet som den best jag är tar ut sin rätt, även ett odjur behöver en klapp på huvudet då och då. Nåväl, vart jag faller vet bara det okända och dess bok är stängd för mina ögon.. Nu skall det bli en stilla stund på berget, en stilla stund av ren och magisk harmoni..

Fångad i drömmar..

2010-06-25T16:08:00.003+02:00

Drinkers them meads and be merry, until them harvester comes..
Litha.. Sommarens mitt och allt står i grönska. Mitt hjärta gläds över naturens styrka och trots att det ser ut att bli en regnig afton välkomnar jag varje livgivande droppe som faller. Blickande ut över Siljan från berget känner jag en känsla av hopplöshet som jag inte haft på riktigt länge. Trots att mitt liv är tämligen okomplicerat känner jag en viss känsla av tveksamhet som jag inte kan skaka av mig.. I hela mitt liv har jag sökt perfektion och antagit att det är genom askes och vilja som man måste gå. Jag har vuxit på fler sätt än jag trodde möjligt men trots allt jag vunnit har jag förlorat så mycket mer..

Är det ett acceptabelt byte att offra sin självständighet mot sin styrka? Vem vet.. Jag drömmer om mina dagars forntid, om vad som en gång var. jag kan inte annat än att ångra vissa beslut jag tagit i mitt liv trots att jag vet att ånger och självförakt är första steget mot undergången. Men de val jag ångrar är att jag inte släppte in mer lycka i mitt liv, att jag inte vågade lite på de känslor jag faktiskt har. Idag spelar det ingen roll, jag är inte samma person som jag en gång var. Ärrad och bränd har jag återuppstått till det vansinne som nu är min natur. En vandrare utan mål, en vålnad dömd att hemsöka maskinen..

Jag gläds över vad jag blivit, och jag är lycklig över att jag nu är bortom det monster jag en gång var. Jag är renad och återfödd till ett nytt öde knutet till stjärnorna. Allt jag önskar nu är att ögonen kunde se mig med samma glöd som jag en gång kastade bort i jakten på min egen personliga perfektion. Men jag antar att vägen framför mig bara har börjat. Det är en lång väg att vandra genom ödemarken. Må denna midsommar vara en vändpunkt, det är dags att återigen blick framåt. Allt jag önskar nu är att få se mina drömmar en sista gång.

Bland skuggorna..

2010-06-19T12:05:00.004+02:00

Near the silence, weeping through the sand
Nine are the ways to follow the Zadok's will

Project your gaze to the mighty stars
Searching the light in the Virgo's majesty

There's no peace, no war
Nine shadows on the sand

The scent of her rise to me
From her sepulchral stone

What is fear?
What is dusk?
With me, or against me...

Mitt namn i stormen..

2010-06-11T04:05:00.003+02:00

Where is the morning.. Where is the sun..
Trött och härjad, flyktiga visioner dansar fortfarande framför mig i en form av vansinnesdans utan rim och reson. Mitt liv har alltid vart en gåta för mig, vad är det som gör att jag alltid upplever verkligheten på hundratals av plan men när det kommer till andra individer är jag lika trög och svår som en sten som sakta sjunker mot havets botten. Någonstans borde jag ha förstått vad alla tecken lutade åt men jag var för osäker och framför allt för rädd för att våga ta steget hela vägen. Nu betalar jag priset i blod och mardrömmar.. Kanske är det inte för sent att vandra bakåt, jag vet bara inte hur jag skall ta första steget..

Har börjat söka mig mot nya vägar, asketisk träning är trots allt något jag alltid har brunnit för så varför inte trappa upp.. Min kropp har aldrig vart något jag ansett som mer än ett tempel och altare tillägnat det okända men trots alla insikter som pumpar genom mitt väsen är jag fortfarande totalt ensam. Antagligen är det ödet..

Well, tiden passerar allt snabbare och jag blir allt mer övertygad om vad jag måste göra.. Frågan är bara hur. Må det okända skydda sin krigare, jag kommer behöva all styrka jag kan få i den kommande härdsmältan..

Den edsvurnes väg..

2010-06-06T13:58:00.004+02:00

The land of fairy, where nobody gets old and godly and grave, where nobody gets old and crafty and wise, where nobody gets old and bitter of tongue..
Har länge sett mig själv falla under någon form utav inflytande som jag inte kan relatera till, i över ett års tid har jag funnit mig själv totalt förlorad i mina egna irrationella tankar och handlingar. För inte allt för många år sedan hade jag en liknande fas och allt det någonsin gav mig var smärta och brustna drömmar. Trött och sliten har jag nu nått den punkten när jag blickar tillbaka ut över allt vansinne och inser att jag verkligen har fallit..

Känner mig hjälplös för tillfället. En känsla av total vanmakt har spritt sig genom varje uns av mitt väsen och tvingat fram känslor som jag trodde jag hade begravt djupt inombords.. Uppenbarligen är detta mitt öde, att ständigt vandra på gränsen mellan sinnessjuk glädje och avgrundsdjup vanmakt utan att någonsin få uppleva livet för vad det verkligen är. Det är ett tung ok att bära men jag lyfter det gladeligen, det finns så mycket jag önskar jag hade sagt och gjort, det finns så mycket som jag stängt in att jag inte längre vet hur jag skall hantera det när skalet börjar spricka.. Två helger i rad har jag nu suttit i någon form utav trans på min säng och funderat för att sedan ge mig ut på jakt efter svar i ett blodtörstigt rus. Drömmaren har blivit ett offer för sin egen fysiska kvarleva, men inte längre..

Mitt liv har alltid existerat på gränsen mellan starka viljor, och nu finner jag att den balansen är rubbad.. Jag har fallit ner till det primitiva och det uråldriga som växer sig stark inombords. Staden har pressat mig över en kant jag trodde var omöjlig att bestiga och nu finner jag mig uppbackad mot en vägg igen.. Ilskan gror och med den beslöjas mina sinnen, men så länge min ande brinner klart i den Hornkröntes salar kommer jag att överleva. Jag må vara ett odjur men jag är fortfarande edsvuren, och dess kall kommer driva mig tillbaka till vad jag en gång var.

Hedra de fallna..

2010-06-04T00:44:00.000+02:00

Sometimes reasonable men must do unreasonable things..

Vid flodens slut..

2010-05-31T05:49:00.003+02:00

Life is a bridge. Cross over it, but build no house on it..
Har alltid gillat att sitta i parken och mata kråkorna, det ger mig en form utav sinnesfrid som faktiskt inte går att finna på annan plats. På senare tid har jag dock funnit mig oförmögen att hitta tid till att släpa min trötta kropp ut till Haga för att besöka mina vänner. Insikten om att jag så länge jagat något med sådan glöd och vilja att jag glömt bort att fundera över mitt övriga liv har slagit mig hårt och skoningslöst. Jag må vara en rätt hårdhudad individ men till och med en monolith av basalt kan tuggas sönder av tidens tand och jag känner mig rätt sliten efter ett flertal år i stormens öga. Mina drömmar har börjat spåra ur åt alla håll och kanter, vilda färder och resor över fantastiska platser blandas med löften och samtal med mystiska individer under okända stjärnbilder. I en drömvandring relativt nyligen höll jag en lång debatt med ett väsen som flammade av en flytande eld, en sorts primal urkraft som berättade om hur vilsen jag egentligen var. Och varje ord han gav mig utbytte den mot en symbol ristad på min kropp..

Kanske är jag alldeles för naiv i mitt sökande efter någon form utav permanens.. Har alltid vart lika föränderlig som den vind som mejslar mig år efter år men mitt hopp brinner fortfarande klart och jag har en dröm som aldrig kommer att dö oavsett om den faller samman med mitt kadaver när tiden är inne.. Livet är en underlig tillställning och jag är inte säker på om detta är platsen för min upplysning. Kanske är detta bara en transportsträcka för att se om jag har vad som krävs, kanske är jag bara ett troll under en bro som förgäves väntar på en bock att kalas på..

Vem vet.. Vem vet..

Mina resor i Oneiros.. Del V

2010-05-27T04:38:00.003+02:00

Welcome death, quoth the rat, when the trap fell..
Jag står någonstans i skogen, en herrgård med tillhörande ladugårdar är insprängd i den idylliska lummigheten. Detta är vad jag kallar mitt hem, en plats att fly undan allt det som jag hatar. Familjen som består utav en man, en kvinna och deras två barn bor där och pendlar till ett jobb jag inte känner till. Min roll i det hela tycks oklar i början då jag mest upplever händelserna från något slags utanförskap. En lite flock med råttor bor i närheten av herrgården, mannen i hemmet för ett konstant krig för att göra sig av med detta trots att jag sätter käppar i hjulet för honom konstant. Det är inte av ondska utan snarare av den där mänskliga idiotin som driver människor i stort. En grupp hantverkare hyrs in, skumma typer som skall renovera och reparera diverse skador på byggnaderna. Någonstans längs med vägen tycks något bli skevt, en glimt av genuin ondska dyker upp i arbetarnas ögon.. Deras motiv är ondska och deras mål är kvinnan som har en ledig dag, hur jag vet detta är oklart men på något sätt är jag knuten till den platsen där allt utspelar sig.

En natt vaknar jag upp, marken omkring mig är uppbonad med torkade löv och andra små håriga varelser. Jag vandrar ut och känner den kalla friska luften slå mot mina sinnen, det luktar av fuktig sommaräng och månen lyser starkt över hedarna. Jag hör ett rop på hjälp, det är kvinnan.. Någonting inom mig slår över, jag vandrar iväg med resoluta steg med en kropp som inte helt känns som min egen. Av någon anledning står ytterdörren öppen och på gårdsplanen ligger mannen i huset blödande med ansiktet nere i leran. Ett stort gäng bilar står parkerade i närheten, bilar som jag sett förut men inte kan placera. Min syn förvrängs och jag tycks uppleva världen utanför min kropp, jag ser en annan scen utspela sig i en annan del av huset. Den groteska ledaren för hantverkaren står och stirrar ner på kvinnan med lysten blick, hennes ögon är fyllda av fruktan och hon håller sonen i sin famn där hon står upptryckt mot väggen. Bakom massan av hantverkare hörs ett primitivt djuriskt vrål. Någonstans inom mig känner jag på mig att det odjur liknande en enorm monstruös råtta som uppenbarar sig vrålande efter blodshämnd är jag. Världen förvrängs igen och jag ser ut från ögon som är förmörkade av hat..

Natten faller..

2010-05-23T21:24:00.002+02:00

Wake up and smell the ashes..
Någonstans inombords kommer jag alltid att bära med mig en liten del som ständigt undrar vad fan övriga skalet håller på med. Folk antar att jag bara spårar ur som vanligt men i själva verket är det inget jag kan rå för, det bara är så lika säkert som att månen stiger om nätterna för att sprida sitt bleka sken över vidderna. Kaos manifesterad i en kropp som helt enkelt tvingas hänga med på allt det som sprider sig likt tentakler ut i en verklighet jag inte förstår mig på.. Det är lustigt hur livet verkar ge mig nya bekymmer att bekämpa konstant. Har fått reda på att jag måste flytta ut ur min nyvarande lya i höst, preliminärt till Oktober.. Så vart tar denna krigare vägen då? Bara det okända vet, men den hornkrönte kommer vägleda mig återigen.. Har inga direkta planer men jag ska försöka traggla mig ur en form utav planeringskataklysm, måtte det tysta vägleda mig..

Livet går vidare och natten kallar.. Kanske kommer dess drömmar och resorna till Oneiros ge mig något att gå på. Eller så får jag helt enkelt bita i det sura äpplet när det kommer.. Min vilda styrka står mig bi, men denna maskin kommer helt enkelt nöta ner mig bit för bit, lager för lager..

Mina resor i Oneiros.. Del IIII

2010-05-20T06:11:00.002+02:00

A quest without end..
En liten fågel berättar för mig att jag måste fly, att jag måste lämna den massa av cement och neon jag befinner mig i bakom mig. Hans små ögon tittar på mig med en sorgsen blick innan han flyger bort mot den brandgula brinnande horisonten som kastar sin himmelsburna eld mot en okänd fiende. Min kropp känns ovan, som om den bar på ett extra lager hud och jag ser mina armar täckta med snirklade mönster som mest påminner mig om någon form utav karta eller labyrint, men över vad. Jag vandrar runt i det kalla gråa landskapet med en känsla av ensamhet som inte går att skaka av, jag ser en tunna regnvatten vid sidan av vägen, i dess djup ser jag en myriad av små foster simma runt och slita i varandra. En gammal man med härjat utseende vrålar och springer fram mot mig med en stor stav i handen, han motar bort mig från tunnan och stirrar på mig med ett tomt uttryck när han börjar förtära tunnans innehåll. Jag lämnar, den ansiktslösa främling som tidigare lovade mig en väg hem genom det okända dyker upp, han håller ut en flaska i grön kristall och vinkar manande. Jag vandrar fram mot honom orädd och utan tvivel, hans hand greppar min axel och han nickar menande innan allt svartnar..

Reflektioner..

2010-05-17T23:44:00.002+02:00

The beasts around me are nothing compared to the beast within..
Livet kan verkligen sätta en i situationer när man bara kan stirra sig blind på verkligheten utan att se svaret man söker.. Just nu har jag nått ett mellanläge när jag varken kan pressa mig framåt eller falla tillbaka till ett mer tryggare tillstånd.. Mina drömmar blir mer hektiska och stör min sömn på sätt jag tidigare inte har upplevt, skräck och plåga har bytts mot sorg och en känsla av förlust. Jag drömmer, och jag ser inom mig den gyllene verklighet som tycks sväva där i utkanten av mitt undermedvetna. En plattform av ren okänd energi som skall föra mig till nya världar, till nya platser, men hur jag än kämpar för att ta mig fram ligger alltid hinder i min väg. Det okända skapade i mig en krigare stöpt i tro och vilja men frågan är till vilken mening om mitt liv aldrig tycks nå fram till sitt mål.

Har nått fram till någon form utav existens där jag faktiskt trivs med mig själv, en känsla jag både är ovan vid och föraktar. Någonstans inombords gror det en vilja att söka sig bort, att lämna världen bakom mig och bara fly.. Kanske greppar jag min yxa en vacker dag och vandrar ut som det hyrsvärd jag är, följer den hornkröntes väg och klär mig i rollen som en sökare igen bärande emblemen av den som betalar bäst.. Nåväl tiden kan dra åt helvete vad mig anbefaller.. Har för mycket vilande inombords för att någonsin bry sig om trivialiteter som åldrande, tid och rum. Tids nog kommer skördaren slita själen från min kropp, men fram tills dess är jag den skogsbest jag alltid har varit..

Från djupet..

2010-05-11T05:05:00.002+02:00

There comes a time when the life we know falls short. We are trapped and look for answers, and we find hope burning in dark places. Only then do we take our first step to freedom...
Tankar kan slå hårt mot den vilja som håller en vid liv och vissa stunder när jag sitter och lyssnar på fåglars sång i den gryende morgonen kan jag nästan känna mig fridfull.. Men allt är bara en fasad, en tunn tunn yta likt den perfekta spegeln på en lite tjärn i skogen och under dess hinna vilar min sanna natur. Känner mig hjälplös.. Jag har så länge sökt stärka mig, ge mitt liv en ny form av mening, kastat mig mellan ytterligheter men ständigt ligger samma känsla kvar och gnager på min insida. Jag är och kommer alltid vara förlorad i mina egna tankar..

Livet har gett mig en chans att förverkliga mina drömmar och mina förhoppningar, men livet har även gett mig avgrundsdjupa kval och plågor som hemsöker mig om nätterna.. Ibland undrar jag om det är balansen, om detta spel är vad som håller oss mänskliga. Natten skyler dessa motiv och skänker mig visioner så rena och klara att de sakta håller på att förtära mig levande. Jag vet vad jag vill men jag vet inte varför.. Jag förstår inte mig på min egen skuggas vilja att överrumpla mig, den gamla drakens vilja till strid är starkare än min egen vilja för list. Känslorna håller mig vid liv, håller mig stark och framför allt håller mig någorlunda vettig i skallen. Rationaliseringen har misslyckats, jag frodas i det kaos mitt inre väver och nu ser jag sanningen bakom mitt eget skal.

Och allt jag söker just nu är att beskydda, att slå mina vingar runt de jag älskar och väsa mot den värld som gör sitt bästa för att störta dem.. Men jag är inte dörren, jag kan bara visa den.. Och själv kommer jag alltid vara försatt i samma tankar..

Mina resor i Oneiros.. Del III

2010-05-05T06:04:00.003+02:00

Who are you..

Jag vandrar längs med en gata belamrad med folk, överlevare från vad alla säger är undergången för oss alla. Något inombords säger mig att så inte är fallet. Jag ser en rabiat individ gå förbi mig med en lång kniv intryckt i sin biceps, på en ren nyck rycker jag ur den och vandrar därifrån. Någon försöker desperat sälja saker i skuggan av ett stort staket, på filtar ligger diverse snidade trädetaljer och läderhantverk uppradade. Inser att jag behöver bege mig därifrån, och det snabbt. Jag finner ett hölje bland alla de skeva ting i läder och tar det helt sonika utan att kasta en blick på de ansiktslösa. Jag vandrar bort till de som kan ses som min grupp. Min bror är där, han säger att min familj flytt till stugan i skogen, och så börjar vi vandra..

Vi når fram till stugan, Peter väntar på trappen, han svälter och söker mat och husrum. Vi vandrar in i den varma och svagt upplysta stugan, det är natt och fortfarande sjunger ugglorna sin still vaggande serenad. Man hör smällarna i horisonten, ljudet av ett krig som antagligen kommer bli civilisationens död. Kokar en kopp te och inser att det är fler som sökt sig till stugan i skydd, en del ansiktslösa men många av de jag känner. Söker mig till ensamheten och vidderna utanför..

Skogen för mig bort, vandrar länge sökandes efter ett tecken. Inom mig brinner den glöd som alltid håller mig stark, den glöd som skänker mig trygghet i en värld av ordning.. Minnen staplas på varandra och min styrka växer, världen blir vit och jag faller ner på knä i den fuktiga mossan. Hennes röst ekar samfälligt med mitt odjurs. Lev..

Jag står på klippan och blickar ut över ett döende landskap. Träd står vittrande längs med sidorna av en uttorkad flod som hyser ett fåtal pölar av vatten, den sista källan till liv i en annars så karg horisont. Jag ser att jag inte är ensam. En grävling har sökt sig till min sida och sitter nu vid mina fötter sökandes värme och närhet. Den tittar på mig med sina lite molokna ögon och jag lyfter upp den i min famn. Tillsammans vandrar vi genom det spöklika landskapet följande det som jag bara kan kalla min instinkt. Solen sprider sina varma stråla över nejden och ur askan där jag gått ser jag gräs och skott spira upp nästan som genom magi. Jag sätter ner grävlingen vid en oas i ödemarken. En liten källa och ett träd med frukt, viskandes hör jag profetian om vad som en gång skett och vad som skall ske igen..

Det okända..

2010-05-03T19:10:00.007+02:00

When the history of my origins is written,
your species will only be a footnote to my magnificence..
Onsdag morgon.. Gick upp tidigt för att ge mig på murgrönan.. Tror jag fick till det slutligen men det återstår att se.. En växtbädd och mycket artificiellt ljus skall nog göra susen. Önskar på något sätt att mitt liv vore något annat just nu och för tillfället är jag fast i en malström av känslor och tankar. Hade jag kunnat göra det på ett annat sätt? Är jag så förlorad att denna existens inte ens kan hantera mitt väsen? Oklart.. Folk ser mig inte som ett odjur, men borde dom inte det? Allt jag vet är att jag håller min övertygelse nära mitt hjärta. Skall hem till bergen igen i helgen, hem och verkligen ta tillvara på varje sekund av den jord som jag en gång låg.. Inombords pågår den mentala rötan.

Börjar känna mig allt mer frånkopplad. Allt mer död..

Mina resor i Oneiros.. Del II

2010-05-03T19:10:00.005+02:00

What else, if chaos turns all forces inward
to form the shape of a simple flower..
En rulltrappa för mig uppåt, bortom. En mängd med människor trängs i myllret, mitt skal pressas mot alla dessa okända stadsskallar under lysrörens fladdrande sken. Mitt i denna massa känner jag hur någon försöker bestjäla mig på min plånbok, en ilska flammar upp inombords över detta och jag vänder mig om och ser en man i alldagliga kläder som möter min blick. Utan att reagera skallar jag honom så hårt att han tappar balansen och faller handlöst ner för den långa rulltrappan och sliter med sig en mängd människor i fallet. Jag blickar ner mot den kalabalik som skapats och finner någon form av lugn. Rulltrappan stannar.

Jag står uppe på toppen vid någon form av underjordisk perrong. Ett fåtal ansiktslösa står där och stirrar tomt på väggarna, de gör inget men hur jag önskar att de åtminstonde haft ett ansikte eller gett ifrån sig ett ljud då och då. Tystnaden är total och det dunkla spåret ligger öde. Jag vandrar fram till en bänk för att sätta mig ner, en blodig kniv sitter inhuggen i stenen bredvid den mörka bänken i trä. Ett ansiktslöst barn blickar ut från en bild som hålls fast mot väggens cementerade hölje. Ett tåg hörs i fjärran, luften börjar vina omkring mig och för med sig en lukt av mylla och förruttnelse, en lukt av träsk. Det bleka diffusa tåget rullar in på perrongen. Jag kliver ombord.

Världen far förbi utanför mitt fönster i en stadig takt. Jag blickar ut över bleka karga vidder vars trakter är okända för mig. Månen lyser ner på dess yta och kastar ut mytiska reflektioner från omgivningarna. Jag ställer mig upp och vandrar ner för det rullande tågets trånga mittengång. Stolarna är mjuka och fräscha till utseende men kastar ifrån sig denna stank. Någonting tycks bara så väldigt fel med hela min omgivning. Mitt i gången möter jag en stor biljett kontrollant, utan att tveka sträcker jag fram min hand med handflatan uppåt. Ett okänt sigill brinner i min handflata och kontrollanten stirrar tomt på dess snirkliga mönster innan han stämplar bort en liten bit av min hand och nickar vänligt. Jag blickar på det cirkelformade hål som nu pryder min handflata och det svarat geggiga som rinner ur dess öppning. Likt tjära flyter det långsamt ner mot mina fingrar. Jag fortsätter vandra bakåt i tåget.

Landskapet utanför har åter bytts ut, staden är återigen tillbaka med sina vidriga tinnar och torn. Höghusen radar upp sig omkring mig och tåget stannar till vid en kal plattform utan skyltar eller trappor. Jag vet att det är dags att kliva av. Något väntar på mig där i dunklet, något har alltid väntat på mig. Hon står där, hennes utseende är totalt främmande men ändå vet jag att det är hon. Hennes ögon brinner av samma glöd som alltid. Med ett steg inser jag att hennes kropp numera har samma karaktär som en björk, den vita huden utbytt mot blek näver smutsig av smog och skräp. Hennes rygg kröns av mäktiga grenar som flödar över hennes huvud likt en konstig huvudbonad och hennes hår är löv och grenar. Hon sträcker fram sin hand med ett varmt om än onaturligt leende. Jag återgäldar gesten. Min hand är ej längre densamma..

Allt förändras och världen faller omkring mig, jag står i någon form utav park. En motorväg skymtar i horisonten och omkring mig faller löven. Det är kyligt i luften men solen värmer genom den tunna kaskad av löv som finns kvar. Känner mig obekväm, hela mitt väsen känns malplacerat. Det är något som är fel på mig. Jag börjar vandra mot den högsta toppen för att söka något slags svar på vart jag är. En tunn strimma är allt som återstår av den stig jag följer, ett tecken på att vart jag än är kan det inte vara många vandrare som gått här förut. Toppen på kullen visar bara mer skog, vart jag än blickar ser jag skog och kyrktorn. Min hand värker. Min ilska växer. Någonstans inom mig hörs det primitiva, det uråldriga som jag bjöd existera i mitt tempel. Efter en stund i solskenet börjar jag vandra ut mot en av de många kyrktornen. Stiglös traskar jag på genom tät och höstklädd vegetation..

Beltaine..

2010-04-30T13:45:00.001+02:00

I am The Woodsie Lord, The Trickster of legend!
If you be thirsty, fleshthing, drink of me.
If you be hungry, then feed for I am the honeymaker and the jacksberry!
I am the leaf that feeders on the fleshed ones.
Thems that calls themselves Builders and wielded up a hammers against me!

Mina resor i Oneiros.. Del I

2010-04-30T05:49:00.008+02:00

Let your mind start a journey through a strange new world..
Leave all thoughts of the world you knew before..
Jag anländer vid bron. Det är en gammal bro som klippt ur sagorna och dess mossiga stenar har för mig kommit att symbolisera förändringen och dess kraft. Skogen ligger tung och mörk omkring mig och jag känner myllan under mina nakna fötter. Flodens porlande ljud känns lugnande och jag börjar sakta vandra mot mina inre domäner. När jag tagit mig upp på bron ställer jag mig och stirrar ner i flodens stilla klara porlande vatten. Ett ansikte jag så väl känner igen dyker upp vid sidan av mitt eget. Det är ett vildsint ansikte, avlångt och spetsigt med huggtänder prydande den lilla leende munnen. Världen suddas ut.

Jag sitter på ett tåg, det är höst ute och kupén jag ockuperar är tom bortsett från en för mig okänd kvinna. Hon är klädd i en vardaglig utstyrsel och bär en stor amulett runt sin hals, hon läser en bok vars innehåll jag inte kan uppfatta. Tåget bromsar in med ett skrik och jag rusar upp för att se vad som händer. Utanför en av dörrarna på ett träd ser jag en grupp människor som verkar stirra på något eller någon som ligger på marken. Jag tacklar mig igenom massan och finner Adam liggandes där med ett enormt blödande sår över buken. Blodet forsar onaturligt upp och en ansiktslös människa försöker ge någon form av första hjälpen. Utan förvarning reser sig alla människor runt honom upp och går och såret börjar blöda ymnigt, jag hör en röst inom mig som ber mig hjälpa honom så jag gör mitt bästa för att försöka göra ett tryckförband.Blodet fortsätter pumpa och jag känner hur någon iförd ambulanspersonal sliter undan mig från kroppen, jag går..

Jag vandrar länge bort från tåget och olyckan och hamnar slutligen på en lång väg. En okänd ung man har följt med mig och han mumlar något knappt hörbart under sin tunga väsande andning. Det blir skymning snabbt och jag ser hur månen börjar vandra upp på himmelen. Någonstans i horisonten hör jag en ugglas stilla hoande, ett ljud som fyller mig med en viss form utav frid. Vi anländer till en liten by. Dimman har smugit sig ner i dalen där byn ligger och månljuset kastar sitt bleka illuminerade ljus över dalgången.

Verkligheten skiftar och jag står inne i ett hus. det är ett gammalt hus, fullt med bråte och med ett golv vars knarrande skapar en tung känsla av olust. Jag är ensam. Tystnaden är otroligt intensiv och det enda jag hör är mig själv vandrandes över de knarrande golvet. Någonstans ser jag en spegel, men innehållet verkar otroligt skevt och förvrängt, det ser ut som en man men samtidigt är det svårt att säga. Det är inte jag så mycket har jag insett när det plötsligt hörs ett döende ylande från utsidan. Jag försöker lokalisera en dörr i det dunkla och belamrade huset men till ingen nytta. Dörren existerar inte..

Jag möter upp en samling av mina goda vänner, många utav dom tittar på mig med igenkännande och glada miner men en del tycks skräckslagna över min existens. Jag blir fundersam över vad det kan vara som gett det intrycket av mig när jag inser att jag fortfarande är blodig, mina händer och armar är täckta av det klibbiga blodet som känns som en honungsliknande hinna. Jag blickar mig omkring efter något att tvätta av mig på min finner inget. Jag vänder mig om för att söka efter någon att be om hjälp ifrån, någon som inte verkar livrädd för mig.

Jag står i en galleria, mitt i maskinen. Omkring mig vandrar ansiktslösa människor i en otroligt långsam takt. I min hand håller jag en liten död katt, dess ansikte förvridet i plåga. Den talar om för mig att jag må hämnas dess död på stadsskallen som utsatt den för så mycket ondska. Den berättar för mig att den vill hjälpa mig hitta hem, till den mörka urskogen som en gång födde mig och det berg som en gång ska bära min kropp till återfödelsen. Min ilska flammar upp som en visuell kraft, mina sinnen förmörkas av det bestialiska väsen som lever inombords. Jag vrålar mot skyarna och lägger den döda katten på min axel, dess klor borrar in sig i min hud. jag börjar vandra mot den plats där mördaren sägs befinna sig..

Lämna världen bortom..

2010-04-29T19:30:00.004+02:00

We shall see that at which dogs howl in the dark,
and that at which cats prick up their ears after midnight.
Jag är trött.. Våren har verkligen brutit ut och överallt ser jag tecken på den kraft som är det vilda kaos.. Vandrar genom dessa asfalterade marker och ser kraften i det vilda slå rot och bryta sig genom gatsten, betong och metall med den kraft jag själv söker efterlikna. Men något felas ständigt.. Kanske är det så att jag tillbringat för lång tid i staden, stagnationen börjar sätta sina spår. Jag drömmer om bergen, om skogarna och om sjöarna. Den mark där jag vuxit upp och den magi som de blåa bergen emitterar nattetid. Har börjat planera en resa upp, bort från denna kittel av murbruk och maskiner, bort från all civilisation och allt det jag avskyr..

Världen tycks vara på min sida för tillfället, men verkligheten är en nyckfull entitet som man aldrig kan lite på.. När som jag minst anar det kommer jag antagligen stå där under månens bleka strålar vrålande mot månen som brännmärkt mig med sin glöd. Jag längtar efter ett utbrott, efter djuret som viskar inom mig..
Dess väsande upphör aldrig.. Och jag gillar det..

Visioner..

2010-04-04T13:32:00.005+02:00

But some of us awake in the night with strange phantasms of enchanted hills and gardens, of fountains that sing in the sun, of golden cliffs overhanging murmuring seas, of plains that stretch down to sleeping cities of bronze and stone, and of shadowy companies of heroes that ride caparisoned white horses along the edges of thick forests; and then we know that we have looked back through the ivory gates into that world of wonder which was ours before we were wise and unhappy.
Konstiga drömmar har hemsökt mig på senare tid, men aldrig förr har de varit så tydliga i sitt visionära material som de jag bestraffades av inatt. Kanske är det så att även jag är ett offer för min egen gränslöshet, men om det är straffbart att vara fri och levande som aldrig förr tar jag gärna yxans fall över min nacke vid tids ände. Jag har gjort många dåliga val i mitt liv men ett val har hemsökt mig i så många år nu och var natt påminns jag om dess konsekvenser. Ibland undrar jag hur mitt liv sett ut på andra sidan, hur jag hade existerat om jag bara burit ett starkare mod, om jag hade vågat ta stegen som för mig då var omöjliga att ta. Ånger är inget jag brukar bära, men samtidigt kan jag inte hjälpa än att hata mig för min verklighet. Kanske är det för det bästa, kanske är det vad som måste ske..

Mina resor för mig tillbaka till den platsen, hopkurade i mörkret med bara hjärtslagen som stöd för vår existens. Det var då jag insåg att jag bara var ett odjur fördömt att vandra runt i denna kropp. Vad hade hänt om jag faktiskt gett mina drömmar en chans att rota sig, vad hade hänt om jag följt mina instinkter istället för den djupt rotade rösten som demoniskt för mig vidare genom vardagen på både gott och ont.
Vad..
För sent att ångra sig nu, för sent att stirra tillbaka på det som gånget är men det är med en tung bitterhet jag accepterar det mina visioner har förtäljt mig. Kan jag verkligen göra något åt detta eviga krigande inombords eller är det en gång för alla för sent att gå tillbaka. Man gör vad man måste för att överleva.. Allt det jag gjort har lett till att jag blivit starkare men vägen har aldrig vart annat än en dimmig stig och kanske hade den andra vägen lett mig till en mindre snårig plats full av glädje och skratt istället för detta tempel av styrka och övertygelse.. Vem vet, eller snarare vad vet..

Må den hornkrönte leda mig genom gröna skogar..
Må jag finna mitt hem..

Kaos..

2010-03-30T21:40:00.004+02:00

When we long for life without difficulties, remind us that oaks grow strong in contrary winds and diamonds are made under pressure..
Dagen gryr och man känner hur luften pulserar av den livgivande värmen som snart kommer ge livet åter till de otaliga sovande blommor. Världen går mot behagligare temperaturer och även om vintern vart sagolik på många sätt skall det bli skönt att se hur denna sommar kommer utspela sig. Har varit ett rent kaos den senaste tiden och mitt liv har verkligen gått från lugnt och sansat till en smula tumultartat med mer eller mindre skeva lösningar på alla problem som kastats framför mig likt japanska skolflickor framför tåg. Detta är vad som är en av mina stora styrkor, min orubbliga syn på det okända och livet. Hade jag inte vart så kylig och på många sätt beräknande slug hade nog mitt liv gått på grund sedan länge. Allt det blod som fällts i den hornkröntes namn har hjälpt stärka mig i grunden och gett mig en fördel som enbart kan beskrivas som omänsklig.

I övrigt vandrar jag vidare i kaos.. Allt det jag gör för tillfället har mer eller mindre med kaos att göra även om vissa delar som jobb och mat tenderar bli en smula slentrian. Mina projekt just nu är att fantisera ihop min framtida roll till Skymningsland och att tillverka en riktigt tung after the bomb utrustning som skall få den mest rådankade av cyberpunkare att blekna av avund. Det andra projektet jag har är att vinna tillbaka något utav mitt gamla liv, nämligen min viljestyrka och den disciplin som tvingade mig utföra ting och handlingar bortom mina gränser. Jag har förlorat den till viss del men den ligger där och ruvar under ytan..

Om jag nu bara kunde återta den kontroll som odjuret stulit..
Om jag bara kunde nå mitt mål..

Ostara..

2010-03-20T10:05:00.004+01:00

I flee who chases me, and chase who flees me..
Well, så går vi verkligen mot ljusare tider och med det ny styrka. Det okända verkar ytterst välvilligt för en gångs skulle och nu har jag rejuvenerat min tidigare så trötta kropp. Dagen till ära skall jag ta det extremt lugnt med lite träning i Haga, en stor dos med vila och allt det där pysslet som har släpat bakom så länge. Tänkte ta mig i kragen och sy klart det som måste lagas(vilket numera är en hel del..) och fortsätta med min allmänna härdning och funderande. Solen skiner och på måndag börjar jag jobba heltid igen så detta var verkligen den sista veckan av ledighet jag hade. Skönt då att jag är otroligt laddad inför att driva runt och pyssla med det numera allt snabbare växande livet som springer upp ur marken omkring mig.

Maskinen ligger som vanligt som en stor blöt fläck utanför dörren och allt det skräp som stadsskallarna slängt omkring sig under vintern töar nu sakteligen fram.. Det ser förjävligt ut och man önskar verkligen livet ur de som inte kan tänka längre än sin egen jävla person..

Även mina drömmar verkar vilja säga mig något, var länge sedan mina nattliga visioner var så klara och otroligt levande.. Nästan skrämmande när man inte kan skilja på vad som är min vakna upplevelse och den när jag sover, skrämmande men underbart. För ett liv jag lever är ju fritt från de bojor som ändå hängs över mig under mina resor i vardagen. Nu ser jag fram emot datumen 26e Mars och 8e April med ett sneaky leende på mina förvridna läppar. Lever som jag lär, all styrka kommer inifrån..

Nattens krälande timmar..

2010-03-13T02:35:00.001+01:00

One can't love man without hating most of the creatures
who pretend to bear his name.
Världen fladdrar förbi utanför, en gryende strimma av månljus krälar långsamt över himmelen sökandes efter ett byte. När man vandrat över stadens neonbelysta asfalt, genom maskinens gränder och bortom börjar man till slut acceptera dess stank som något man måste leva med. Skogens kall är fortfarande min själs Panacea, det enda som håller mig stark och någorlunda klar. I staden, maskinen, är min själ lika kluven som alltid.. Drömmaren söker visionerna och sitter i halv paralys stirrandes på alla de scener som spelas upp i mina själars landskap ackompanjerat av odjurets vrål efter total frihet. Att bli galen i en stad som denna kan inte vara allt för illa, men jag ser hellre att jag lever för hoppet än för katatonin. Värmen sköljer över parkerna och livet kommer snart påbörja sin färd tillbaka till verkligheten. Jag har fåglars sång och den fyller mitt hjärta med glädje. Det gör ont tider som dessa..

Har börjat ge upp vissa tankar som frodats i mitt inre en längre tid nu, hopplösheten har ett ansikte och ju längre man låter sina ögon vandra över denna medusa desto större är risken att man aldrig kan sluta dem igen.. Låt vad som sker ske, det okända har planer för mig men vad kan jag inte säga, antagligen är det inte meningen att jag skall veta.. Så nu stiger jag ned, denna mångalna best som en gång i tiden ylade under stjärnorna i de norröna skogarna.. Nu stiger jag ned och accepterar att jag inte är mer än ett djur.. Även odjur kan drömma, men i dess drömmar är det kråkan som styr, och aldrig mer kommer människan att nå fram till dess hungrande hjärta..

Skuggors sång..

2010-03-02T23:27:00.003+01:00

I choose to change my ways..

Hemsökt..

2010-02-28T22:44:00.003+01:00

...And my soul from out that shadow that lies
floating on the floor shall be lifted...
nevermore!
Nätter kommer och nätter går och aldrig har jag funderat så mycket över verklighetens lagar som nu. Har alltid antagit att det är något som inte stämmer med vad jag kallar verkligheten och min tilltro till detta är vad som hållit mig någorlunda stabil. Men vad är det egentligen för mening med stabilitet om det bara tillför mera stagnation, status quo.. Är antagligen för trött för att både tänka och existera just nu men ständig sömnbrist har en förmåga att tvinga in tankar i ens undermedvetna, tankar som annars snabbt skulle drivas bort av mina egna instinkter. Men när odjuret redan slumrar inombords drömmer det, och dess drömmar hemsöker mitt eget liv..

Imorgon, om några timmar, är det mars.. Och så ha två månader gått på det nya året. Får känslan av att detta år kommer gå i samma spår som det förra, en lång rad av oegentligheter som kommer leda till större mental stagnation, tvångsmässig isolation och någon form av psykisk härdsmälta för att runda av. Viskandes frågar odjuret sig själv vem han är i hopp om att få ett svar viskandes tillbaka. Den natten då den viskande rösten försvinner kanske jag vaknar upp och ser världen med nya ögon. Och den dagen kanske människan upphör att idka politik, naturförstörelse och allmänt förinta sig själv i en karusell av överkonsumtion, girighet, droger och förstörelse..

Fimbulvintern..

2010-02-21T04:57:00.003+01:00

He who does not understand your silence
will probably not understand your words..
Trots detta fördömda jävla smältväder kommer det ju uppenbarligen en ny våg av kyla som sveper ner över den här klena maskinen i ett försök att återigen störta stadsskallarna i förtvivlan och ångest. Nåväl, så länge det finns kyla finns det hopp i denna världen och just nu känns temperaturen inom ungefär lika djupfryst som den som lockar mig på andra sidan dörren.. Vem hade kunnat tro att detta katatoniska kräk faktiskt skulle kunna komma att platsa i den här verkligheten utan några som helst former av hjälpmedel. Det är mina drömmar som driver den motor som så troget för mig vidare, och de drömmarna skall jag krydda en smula nu med min egen krassa och skeva humor.. Det är dags att slockna och söka sig till Oneiros portar..

Om jag bara kunde sluta vara så distraherad av diverse...

Insidan..

2010-02-19T03:44:00.000+01:00

Everything has its wonders, even darkness and silence,
and I learn, whatever state I may be in,
therein to be content..
Genom sökande kommer insikt, och genom insikt kommer vishet.. Så sägs det iallafall men jag skulle vilja tillägga att visheten ibland kan bytas ut mot en stark våg av desillusion. Vad skapade detta skal som nu driver runt vilsen i en värld som inte kan hantera varken utsidan eller insidan. Stjärnorna håller en sällskap i natten när man står där förlorad i sina egna tankar, maskinen tycks sova och människorna håller sig inne i skydd mot allt det skadliga som kryper runt bland dessa kuggar. Att jobba natt ger en känsla av att något annat vakar, det eviga, det okända. Men samtidigt är detta skal som betraktar dessa stjärnor inget annat än en fasad, en kuliss som lika gärna kan slitas upp av kraften som den kan stärkas av den..

Att vandra längs vägar man inte helt känner igen sig på kan vara skrämmande, men det är även det första steget man tar på vägen mot att finna sig. Så vad är detta drömmande odjur någonstans, och vem förde dess skal till denna värld. Kanske är detta bortom min kontroll. Kanske är det inte meningen att man skall veta allt. Verkligheten är bara en barriär den med, styrd av vad krafter som håller tillbaka tidens flöden.. Det enda jag vet säkert är att livet i sig inte kan vara helt fel att jaga, men man kan lätt känna sig förlorad i dess väv..

Vi är vandrare, sökare och fallna gudar..

Tanken sliter sig inte loss i första taget, det okända kallar..

Drömmar..

2010-02-11T12:57:00.005+01:00

It's just in the aura, the ambience,
particularly when the moon is full..
Här sitter man snörvlandes med en Whisky i näven och försöker få vardagen att verka en smula mindre melankolisk än vad den egentligen är. Har nött igenom Bioshock 2 och har en hel hög med vettiga saker som jag borde ta tag i men då mina endorfiner är på rekordlåga nivåer föredrar jag att sitta i min stol, lyssna på massa skev musik och kontemplera det faktum att den hornkrönte garvar åt mitt öde från andra sidan skogen. Nåväl för att sprida min glädje vidare, och kanske framför allt till Bettan skall jag härmed bombardera mig själv och alla andra intresserade med otroligt bra, drömmande och framförallt atmosfärisk musik.. Kan tycka att den här högen får räcka, speciellt när det är rätt enkelt att fortsätta när man väl börjat klicka sig runt på youtube.. Självklart fanns inte hälften av all skit jag hade tänkt mig presentera men vad skall man göra när Youtube består till 50% av katter och 50% av boobs...

Numina - Drift Catalyst

Steve Roach - This And The Other

Desiderii Marginis - The Sweet Hereafter

Eric Brosius - The Overlook Manor

Kammarheit - Hypnagoga

Ancient Tundra - Nostalgic Depression

Gustaf Hildebrand - Dead Transmissions

Lustmord - Black Stars

Atrium Carceri - Observatory

Nurse With Wound - Soliloguy for Lilith

David Helpling & Jon Jenkins - The First Goodbye

Coldworld - Winterreise

Nordvargr - Lament

Vinterriket - Der Tod Wuotans (Burzum Cover)

Alio Die - Sine Tempore Part II

Biosphere - Hyperborea

Amethystium - Autumn Interlude

Well, vart en hel hög med intressanta titlar av alla möjliga former av mörk atmosfärisk musik, men tro mig när jag säger att det finns oändligt många fler album ute i drift och att hitta guldkornen är som att gräva efter diamanter på botten av en latrintank.. Det är ett skitigt jobb och antagligen hittar du mest bara skit, men har man tur kanske det glimmar till där i allt det solkiga bruna.. Nu skall jag återgå till mitt otroligt trista liv där jag skall drömma om att flyga och bygga beastmens till mitt Kaotiska lag..

...

2010-02-05T08:07:00.002+01:00

Were we like this forever,
you only have too little to give,
but - here - tonight, we sever;
for life loves life to live.

And how high a man may travel,
the lower can he fall
and the scheme I must unravel
was never meant for all.

Ett stilla avsked..

2010-02-03T01:08:00.002+01:00

A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than other places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.
Katt gick bort igår, hon blev 18 år och dog under Imbolc, en större saknad än denna har nog detta kräk aldrig känt förr.. Må hennes ande nu vandra med den lövklädde över soliga ängar där det finns möss i överflöd och glädjens budskap växer.. Själv sitter man kvar här, i samma gamla skepnad, överlevaren från en svunnen tid som trots alla stormar fortfarande flammar klart över nattens hav. Har vart ovanligt trött på mig själv på senare tid, men det har även gett mig möjlighet att tänka över mina vägar.. Har vandrat en allt för destruktiv väg fram tills nu, men inte längre.

Drömmarna kommer föra mig dit, där alla mina döda bröder och systrar redan ligger. Jag kommer möta dem igen i sinom tid, men fram tills dess måste jag göra mig värdig att bära hornen.. Det är dags att återigen lysa klarare än den starkaste stjärna..

Drömmar..

2010-01-19T19:15:00.003+01:00

I have had dreams, and I have had nightmares.
I overcame the nightmares because of my dreams.
Halkade av en slump in på den här bilden när jag höll på att googla på Bioshock och ta mig fan om det inte är en av de tuffaste dräkterna jag sett i mina dagar. Kanske inte slår wastelandern från Hardware men är garanterat odödligt mycket härligare i sin setting. Byggandet av dräkten beskrivs här och en del ofattbart snygga bilder finns här. Ett måste om man älskar havet, Bioshock eller bara gillar hantverkare med visioner bortom detta.

I övrigt är tiden som vanligt långt ifrån tillräcklig, inte ens nu när jag är helt ledig blir något som man tänkt sig, men antagligen kommer det lösa sig tids nog. Det är trots allt mycket roligare att ha händerna fulla än att stå och fundera över vad man skall göra med sitt liv. För tillfället är det råttmän och massa arbete med Heathen Harvest som står på tapeten. Drar på Tag-Team med Kapten Becker i februari och tills dess skall 61 råttor vara klara, går segt men framåt. Utöver det är man alltid ute och flänger på nya saker..

Mina drömmar är skevare än vanligt och det märks att mitt aktiva liv spiller in i mina drömmar.. Kanske försöker något bryta igenom mina sinnens nät eller så håller jag helt enkelt på att bli galen men två nätter i rad nu har jag drömt om en mörk siluett som ständigt följer mig.. Kanske dags att åkalla den hornkrönte och lägga ytterligare fortifikationer runt mitt psyke, nåväl, tiden får utvisa.. Nu skall jag drömma vidare i mitt galna skapande.. Koka och krossa..

Det Mörka Vansinnet i Skogen..

2010-01-06T09:09:00.003+01:00

Bricky Roads They Trappers Grass,
Stoney Walls They Trappers Wind,
Iron Stove It Trappers Fire.
Trappers Is We By The Works Of Hands,
And Forgets Us We Were Ever Free.
En väg att vandra, en stig som slingrar sig fram över månbelysta skogar.. Nytt decenium men samma gamla kadaver. Mycket som kommer att ske den här våren kommer antagligen förändra allt jag tidigare trott mig vet om världen, allt som kommer ske formar mig till något annat. Det vilda vakar över mig som det alltid har gjort, är mer övertygad om att mitt liv inte bara är en sjuk kosmisk slump än någonsin tidigare och ändå undrar jag varför min kropp blev som den blev. Känner mig lika malplacerad som alltid i den här formen, som ett slags klädesplagg som sitter helt fel.. Well, vad som än händer kommer min styrka aldrig att förminskas..

Jag borde vara nyfiken på min framtid men jag försöker mest ignorera den just nu. Vad vill jag med mitt liv förutom det sedvanliga kaoset som styr och ställer. Vad är tanken bakom allt det som är jag.. Bara det okända vet och det är inget man ställer mot väggen direkt..

Har investerat en del tid åt mina projekt nu på senare tid och det känns jävligt bra. Ju mer tid jag får på mig att göra musik och sprida min galenskap desto bättre och ändå känns det aldrig som att det räcker till. En mystisk åkomma det här med tidsbrist, som en sjukdom som vägrar släppa taget..

Yuletider..

2009-12-23T06:04:00.004+01:00

One more knife in the back of your society..
Må den hornkrönte skänka den styrka som det nya året kommer kräva utav mig.. Det är dags att bli den utvalda jag faktiskt är, det är dags att pressa detta kadaver till nya nivåer av existens. Mina sinnen och mitt skall skall återigen leva i samklang.

Nya skivan är klar, Yuletide Hellride finns att ladda ner för intresserade här eller här.

1 Helt ny låt, 1 tidigare outsläppt och rätt ny låt och 2 från den otroligt sällsynta(de flesta slogs sönder på arvika festivalen) Finally War skivan.

God Yule alla i min flock, må nästa år bringa oss mängder av styrka.

Hjälplöshetens bottenlösa brunn..

2009-12-21T01:16:00.004+01:00

Wisdom is nothing more than healed pain.
Återigen står jag där vid avgrundens rand och vet inte hur man agerar för att hantera alla de problem som hopar sig. Föga visste jag att mitt liv skulle ta en sådan här tvär vändning nedåt när jag återigen försökte ta tag i mina bekymmer. Jag är så jävla trött just nu, så jävla trött och fördärvad att det gör ont. Min tilltro till människan är återigen sargad bortom allt och jag känner hur klorna sliter i mitt kött. Drömmarna vaggar mig stilla mot någon slags lugn, men kostnaden för att existera i detta limbo är mer än vad min själ förmår taxera. Så nu ylar mitt inre i sorg över att återigen ha fallit, svikit min moder och min fader, skapat mig ett eget fängelse, jag som tidigare vart så fri. Men snart kommer det bli ett slut på allt det här, på ett eller annat sätt..

Jag vill bara drömma nu, få den här vakna mardrömmen att ta slut. När man inte längre kan se sig själv i spegeln utan att känna ångest har man verkligen fallit långt.. Må den hornkrönte leda mig genom detta, på ett eller annat sätt..

Djupet..

2009-12-10T17:17:00.002+01:00

All life is only a set of pictures in the brain, among which there is no difference betwixt those born of real things and those born of inward dreamings, and no cause to value the one above the other.
Stilla vi vandra, förevigt nedåt längs med ett berg vars topp vi sedan länge vänt ryggen till. När vi var mindre var ingenting begränsat, allt var lika oändligt och fantastiskt som natthimmelen och dess klara stjärnor. Likt nattens fåglar svävade vi på fantasifulla vindar som ylade sina budskap till våra öppna sinnen.. Världen var större då, och så otroligt mycket konstigare. Numera vandrar man i den snåriga staden vars hus och elektriska ljus bleker ut stjärnorna på himmelen. Natten har blivit något som de vidrigaste människorna döljer sina motiv med i ett försök att osynliggöra sina handlingar. Nattens allra heligaste, mörkret, finns kvar i skuggor och vrår av vår bleka stad men har sedan länge förlorat lite av sin innebörd..

Längtar tillbaka till skogarna i norr där man kan vandra runt i skogen i midvinternattens mörker och känna det där primala strömma genom kroppen. Ingen fruktar jag i de domänerna och inget kan slå den känslan av att ligga på toppen av berget med blicken mot den klara kolsvarta himmelen. Det okända kallar på de sina och sveper de i sin svarta filt, det är dags att återta natten i den här maskinen.. Just nu har jag så mycket drömmar, så mycket visioner och så mycket intryck att det levande känns så främmande i sin vanliga långsamma lunk. Jag har fantastiska drömmar och fruktansvärda mardrömmar. Gastkramande visioner av en flammande framtid och uråldriga syner som kastar förlorade kontinenter ur havens djup. Ibland undrar jag om inte hjärnans främsta uppgift är att just vilseleda, på alla sätt möjliga..

Mitt i allt detta kaotiska mörker sitter jag, eller vad som känns som jag, och drömmer.. Jag ser min framtid genom en slags önskan om vad som komma skall.. Jag väver mina drömmar till en verklighet som för ett ögonblick känns mer verklig än det liv jag själv är stöpt till. Och med ett stilla brus tynar staden tillbaka, min kopp med te har svalnat och marken där jag vandrar känns kall och hård under mina fötter. Längtan driver en best som drömmer om någon form utav ordning men som lever i en kropp skapad av kaos. Ödet driver sitt sakta lunk vidare, det är dags att kliva på järnmasken för att återigen ta itu med en verklighet jag allt mer lämnat bakom mig. Drömmaren vaknar återigen..

Skogens kall..

2009-11-29T11:58:00.003+01:00

Wisdom too often never comes, and so one ought
not to reject it merely because it comes late..
Helgen in skogarnas djupt, en känsla av rejuvenering som får allt annat att kännas meningslöst. Det okändas styrka flödar genom mina vener och ger nytt liv åt detta gamla skal. Idag bär det återigen ner mot den där maskinen i fjärran som ständigt kastar sitt bleka sken över den kalla nattens himmel. Någonstans vet jag att dess styrka är försvagad här ute, och ju längre bort från dess kuggar man kommer desto starkare blir min kropp och desto klarare lyser min själ. En vacker dag kommer även jag bli ett skimrande väsen klädd i den gröna och svarta energin som pulserar genom dessa gamla skogar, men fram tills dess måste jag stärka mig. Världen öppnar sig för de som är villiga att se den.. Vi lever alla som stjärnklara väsen instängda i köttets väggar, det gäller bara att lära sig tappa in på den kolossala kraften det okända bär.. Den hornkrönte stärker mig..

Flamman som brinner bortom..

2009-11-26T18:42:00.009+01:00

Now vast warherds roam the lands, waging bitter war upon the hated civilised races, for they seek nothing more than to drag the world back to a primal age where Men are hunted for the sport of Beasts..
Horisonten flammar av himmelska lågor när jag stegar hem beslutsamt efter dagens arbete. Månskäran flinar illvilligt mot mig ifrån dess position på den bleka himmelen som för att locka mig mot nya stigar dolda i dess glans.. Att jag aldrig haft mycket till övers för den här staden är knappast någon hemlighet. Maskinens kuggar har alltid vart ett gissel i mitt kött, en pina som jag lärt mig hantera men som ständigt påminner mig om att livet håller så mycket mer. Som den best jag är har min väg alltid lett mig bort, mot ensamma stigar där få individer satt sin fot. Kanske har mitt hjärta alltid sökt undvika en frände, eller så är det helt enkelt så att bara en annan best kan älska ett odjur som jag..

Stigen delar upp sig och när jag kliver upp från den kakelklädda tunneln i vars djup den metallklädda masken bor känner jag en frisk bris slå mot mig i full kraft. Mina drömmar skingras temporärt av maskinens närhet, bilars skrammel blandat med ansikten. Patetiska plastiga ansikten som bara söker temporära njutningar i sitt liv utan att för en gång blicka upp mot den mörka himmelen som förgiftas av neonets bleka ljus. Min lya är min tillflykt, mitt innersta sanatorium där jag kan slicka mina sår och kontemplera den behornade av tystnads primala omen. Mitt hem ligger långt härifrån, i högländerna där vågor sköljer mot bleka stränder och där månen lyser starkare och klarare. Magin lever i de skogar där det okända gav mig näring under alla dessa år, magin är stark och maskinens kuggar rostar under trycket från det levande pulserande kaoset.

När jag var liten sökte jag mig till skogen, jag tydde mig till dess grenar, bäckar och mossklädda stenar. Magin fanns där i dimman som sakta dansade över hedarna i den stilla morgonen, i varje strå som myrorna bar mot sina mäktiga borgar och i varje andetag jag tog medföljde smaken av mylla och liv. Mina tår kramade mossan under mina fötter och vinden slickade min kind när jag i vildhet rusade genom landskapet som levande omfamnade mig som sitt barn. Nu sitter jag här, i maskinen. Dess spår har satt sig i mitt kött, men min ande är alldelles för stark. Och månen som lyste ner på mig denna natt är samma måne som vattnade mitt inre kreatur med sin makt så många år sedan nu. Jag må vara ett odjur levandes i maskinens skugga, men min vildhet och min styrka delar jag med mina bröder, kråkorna, råttorna och alla de andra som lever som jag.. Alla är vi syskon födda av samma magi, stöpta i samma styrka och den hornkrönte vakar över de sina.. Jag är inte mer än ett flyktigt väsen men mina känslor är starkare än den vildaste storm, djupare än de ofattbara oceanerna och orubbliga som urberget.. Kaos..

Bortom dimman..

2009-11-17T18:40:00.002+01:00

Who knows what eldritch horrors lurk in the darkness that lies beyond the wall of sleep...
Framtiden, den eviga och ständigt närvarande nemesis.. Nåväl, dess vindar kommer alltid att vara föränderliga och det kaos som just nu manifesterar sig i mitt liv får helt enkelt hållas på lagom avstånd..

Mycket att göra nu och en hel del sysslor har var riktigt angenäma i sin oangenäma sida. Skeletterar rätt lite numera, mycket på grund utav mitt läge mitt i stadens hjärta men har påbörjat ett gäng kråkskallar som jag samlat på mig under en längre tid. Resultatet från första skallen kommer nog att kunna ses redan imorgon med lite tur, insåg dock rätt snart att jag verkligen saknar friheten på landet. Att kunna stå i slänten och slita kött från ben är rätt svårt när man varken har en slänt eller annat att slänga slamsorna i. Staden i all ära, men hur länge kommer jag stå ut här bland alla gangsters, brats och inskränkta människor? Tiden får ge mig svar, vet bara att jag längtar till skogen, mystiken och de eviga bergen.. Är man född högländare är ens hjärta knutet till det monumentala i norr..

Mer drömmar som hemsöker mig än tidigare. Kanske ett tecken på att min framtid är rätt intressant, eller så är det bara en till spik i vansinnets kista. Måtte Oneiros förbli grönskande och den hornkrönte fylla mitt stop med öl.. Dags att sova återigen..

Nästa steg..

2009-11-15T21:32:00.002+01:00

Those of hoof and horn will reign supreme..
Jag erkänner frivilligt, jag är en relativt nördig gammal korp så när jag såg omslaget till nya Beastman boken blev jag tårögd. Se så fin den är med alla monstruösa skogskrigare som bara vill störta samhället och människan i kaos. Ja man kan ju drömma och jag erkänner att jag har vissa ambitioner att bli lika monstruös själv, synd bara att mitt utseende skall vara så jävla fult.. Nåväl, men kan inte få allt..

Ny vecka snart, mer jobb.. Jobbar nästan jämt för att slippa tänka. Har mer att göra än någonsin och mindre tid att göra det på, men denna kropp kan hantera det. Jag är härdad som aldrig förr.. Skall söka sömnen nu, drömmar läker mig som aldrig förr, men tyvärr söker dom sig till specifika tankar just nu, tankar som jag förbjudit mig att tänka tidigare.. Min värld är otroligt mystisk just nu, allt jag bara vill är att ligga där på Oneiros ängar och stirra mot den klara nattens ljus.. Måtte månen tömma sitt gift i min kropp, då kanske jag kan berusa mig i livets källa än en gång. Nu vill jag bara yla mot månen..

Ringar på mörka vatten..

2009-11-11T19:14:00.004+01:00

For the cat is cryptic, and close to Aegyptus, and bearer of tales from forgotten cities in Meroë and Ophir. He is the kin of the jungle's lords, and heir to the secrets of hoary and sinister Africa. The Sphinx is his cousin, and he speaks her language; but he is more ancient than the Sphinx, and remembers that which she hath forgotten.
Känner allt större saknad efter något, antar att det vart för lite katter i mitt liv på senare tid.. Skulle egentligen vilja skaffa mig en hel drös små liv men känner att nu varken är en bra tid eller plats i livet för att ta hand om en klan bråkiga små pälsbollar. Det får bli i den där framtiden som kanske kommer till mig en vacker dag..

Mycket funderingar följer mig just nu, men det kommer nog lösa sig, på ett eller annat sätt.. Nu vill jag bara sova, och drömma.. Har för mycket att tänka på i mitt vakna liv och portarna mot Khadath känns mycket mer inbjudande. Mystiska tankar och känslor flödar genom mina nattliga resor, känslor som jag inte trodde existerade i detta skal.. Well, är rätt säker på att svaren finns där nere, i sörjan som kallas för min själ.. Min vilja är ren och klar, det är allt jag behöver just nu..

Kaotiska intryck..

2009-11-10T17:47:00.003+01:00

I have held many things in my hands,
and most have been lost in time;
but whatever I have placed in the Trickster's hands,
that will always remain..
Livet är en underlig resa, en resa som ständigt går längs med en stig så dimmig att man aldrig kan se längre bort än sin egen hand. Har alltid funderat om jag ens vill veta vad som kommer möta mig längre fram, antagligen inte.. Ibland önskar jag att vissa saker kunde vara lättare att upptäcka, men kanske är själva vägen dit vad som är viktig att genomleva. Har alltid sökt kringgå mina egna brister genom att luta mig på mina styrkor, detta har skapat en styrka som mestadels kommer ifrån mig själv. Kampen emot mitt eget sönderfall inträffade idag när jag i mina djupa grubblerier sprang in i min egen ensamhet. Trots alla vänner, när och kära, så är jag ändå otroligt isolerad i mig själv.. Kanske beror detta på rädsla eller kanske på det faktum att jag sett mig själv som ett monster så länge att det börjat färga av sig på vad jag är. Många har försökt bryta ner mina barriärer bara för att mötas av en djupgående kyla som jag av någon anledning alltid lyckas manifestera. Kanske är detta vad jag är dömd till, kanske är det en gåva, men vad det än är så driver det mig till vansinne.

Drömmarna kommer allt oftare till mig, trots min akuta sömnbrist på senare tid tycks mina nätter bli allt mer livliga och kaotiska, på gott och ont. Jag driver runt på dagarna i ett slags trans och kopiösa mängder kaffe och en stark vilja är det enda som pressar min kropp vidare. Min tillit till det okända är starkare än någonsin och just nu ser jag på världen med ögon som tycks öppnade för första gången. Inatt kommer drömmen att återigen föra mig genom silverne portar och jag hoppas månen åter visar mig vägen. Kaos styr mitt väsen just nu och det driver mig mot nya gränser, allt jag vill är att leva..

En hjältes död..

2009-11-05T00:44:00.001+01:00

Remember, remember the fifth of November,
The gunpowder treason and plot,
I know of no reason
Why the gunpowder treason
Should ever be forgot.

Skogens kall..

2009-11-03T22:57:00.000+01:00

No rest for the wicked..
Tisdag, och dess tid rör sig mot sitt slut.. Veckorna bara rusar fram i en takt som jag inte vet om jag gillar eller hatar, någonstans inombords önskar jag att tiden gick lite fortare ändå, men bara till en viss punkt. Musiken stillar aldrig i mitt sinne och dess toner har fört mig till mer eller mindre vettiga visioner av ting som jag inte kan bedöma som varken verklighet eller fantasi. Sömnbristen är mer eller mindre total nu med i genomsnitt 3 timmar sömn per natt, vet inte hur länge till mitt psyke kan hålla massorna borta. Tids nog får jag se, tids nog..

Mina drömmar håller mig alert, min längtan håller mig ovanför ytan och mitt odjur håller mig stark.. Vad mer kan man önska? Kanske en natts god oavbruten sömn.. Men det finns vissa ting i denna värld som inte är menade att ske, och detta tycks vara en av dem. Morgondagen kanske blir bättre, man kan alltid hoppas. Det sista som lämnar mina sinnen var natt är tanken, den där flyende visionen om en framtid som jag tidigare bara fått se glimtar av. Nu flammar den stark inför mitt anlete och vägleder mig. Men är denna demoniska eld min räddning eller min galenskap.

Tiden får utvisa.. Nu måste detta odjur slumra..

Samhain..

2009-10-31T19:30:00.001+01:00

Drinkers them meads and be merried, before them harvester comes..
Ensamheten seglar still inombords, korsandes flammande hav i jakt på en trygg hamn.. I slutet så är det enda som delger mig sin styrka det gryende tinget i norr, den där känslan av vansinne som sakta sköljer ner över berg och skog för att berusa min själ. Jag är lyckligt i min egen lilla madrasserade cell, en sorts lycka som bara en visionär kan uppleva då han stilla drömmer om ting som aldrig borde existera, om saker så gränslöst fria att verkligheten ter sig som en grå, livlös plats där bara skuggor vandra.. I mina drömmar är även jag ett skinande väsen som för krig emot stjärnorna i den mörka natten, i mina drömmar är ingenting vad det verkar.. Må Algol, demonstjärnan, skina ner över mig denna natt när drömmar sammansvärjer för att styrka mitt väsen..

I skördarens årstid..

2009-10-24T16:28:00.002+02:00

The most important things to do in the world are to get something to eat, something to drink and somebody to love you..
Trött.. Faktum är att det var länge sedan min kropp var så här jävla utmattad, vill minnas att senaste gången var någon gång i Uppsala när jag helt och hållet zonade ut och låg i ett nedsläckt badrum 24 timmar om dygnet i någon slags badkarsmeditation.. Dagen har spenderats i någon slags form av trans, men nu när mörkret sluter sig utanför känner jag mig piggare. Tänkte gå in och hålla Jenny sällskap på Musslan, men först skall jag bara spamma sönder mig med Anne Clark.. Mörkare tider, snart Samhain och skördefest, blir en enkel middag av rotfrukter för min del ackompanjerat av mina egna stilla tankar. Vintern är på anstormande och faktum är att jag saknar den.. Jag saknar rätt mycket..

Med bittra kliv stegar jag runt och har nästan hamnat i någon form utav rävsax, måste slita mig lös även om det kräver att jag gnager av mig mitt ben. Imorgon blir det allmän pysseldag. Ska även som om jag kan skriva lite lyrik till mitt och Magnus 80-tals projekt. Skall bli intressant såhär till hösten. Musik och spel tycks vara mitt livselixir.. Båda fångar drömmar och drömmar är det enda jag egentligen kan säga att jag har. Man lever rätt desillusionerad..

Allt är tystnad, utom på insidan..

2009-10-21T22:04:00.000+02:00

Real pain can alone cure us of imaginary ills.
We feel a thousand miseries till we are lucky enough to feel misery...
Just nu är kaos verkligen manifesterad i min vardag, jag sover knappt något på grund utav allt tumult som uppstår i mina sinnens mörka vrår och kamrar.. Men trots detta känner jag mig stark, hösten sveper in med nya fläktar i mitt liv och jag har lärt mig att stänga ute oväsentliga ting från mitt allra värdefullast medvetande. Well, det kommer nog lösa sig, tiden har en förmåga att styra allt åt eller annat håll och sedan när skrämde lite galenskap en varelse som jag.. Det enda som stör mina tankar just nu är en gnagande känsla av att vara den sista, att vara ensam kvar..

Tiden sugs sakteligen ifrån mig och jag jobbar på för att få in pengar så att jag klarar vintern. En primitiv best som jag klarar mig visserligen på knappt något men jag vill samtidigt ha en viss trygghet för eventuella resor. Har en resa till England med omnejd att styra upp tids nog, helst när jag inte jobbar, men det kommer.. Just nu sitter jag på min 34:e timme av sömnlöshet och känner mig en smula skev, men sömnen vägrar komma till mig utan dessa visioner. Skall försöka vila en smula om ett tag, söka bryta ner Oneiros portar. Vem vet, kanske är mitt livs öde att vandra såhär, likt en vålnad mellan två världar, utelämnad åt ett väsen mäktigare än mig själv.. Vem vet..